...och där försvann sommaren....

Oj, vad tiden går fort när man njuter och har det gott! Jag hade ambitionen att skriva jättespännande och jättelånga konstinlägg under sommaren men ack, vad jag bedrog mig själv. Inte ett ord har kommit på pränt sen slutet på juni. Nu måste jag ta mig i kragen och försöka hitta den där motivationen och engagemanget som jag så gärna vill ska infinna sig! Jag återkommer så fort jag har sugit åt mig den där allra sista semesterkänslan som fortfarande sitter i, trots att vardagen har tagit över rent praktiskt!

En utflykt för alla smakar – Wanås Slott

På Wanås Slott samsas kont, historia och natur i ljuvlig harmoni. Wanås består av ett medeltida slott, ett ekologiskt jordbruk, en konsthall och en skulpturpark med ca 40 permanenta verk producerade av konstnärerna specifikt för Wanås. Skulpturparken har öppet alla dagar mellan kl 8 och 19 och kostar 50 kr för vuxen att besöka. Vill man få tillträde även till byggnaderna kostar det 80 kr (studenter och pensionärer 65 kr, fri entré för barn och ungdomar under 18 år) och där har man öppet mellan kl 10 och 18 under tiden 28 juni till 8 augusti. Byggnaderna består av stall- och magasinsbyggnader från 1700- och 1800-tal där man visar konsten.

Stiftelsen Wanås Utställningar är en ideell stiftelse i Östra Göinge kommun i Skåne.
Så – packa en smaskig picknick och bege er till denna oas i östra Göinge i Skåne. Ni kommer inte att bli besvikna. Att vandra runt i denna enorma slottspark full med platsspecifika konstverk raffinerat utplacerade eller utslängda i det gröna, om man så vill, är en fantastisk upplevelse. Och som sagt, är picknickkorgen packad finns inget bättre ställe att avnjuta den på än under ett stort skuggande träd i parken. Annars finns det bra café som man naturligtvis kan gynna!
Bege er sen in i stall- och magasinsbyggnaderna och beundra de häpnadsväckande installationerna Svindel av Charlotte Gyllenhammar, lignum av Ann Hamilton och Graf Spee av Jan Håfström i samarbete med Carl Michael von Hausswolff och Juan Pedro Fabra.
Läs mer på hemsidan: www.wanas.se
Trevlig konstsommar!

Delad Vålnad på Mornington

Välkommem på vernissage den 16 juni kl. 18:00 för Linda Spåman & Mikael Dalnäs utställning Delad Vålnad på Hotel Mornington i Göteborg (Avenyn 6). Linda & Mikael ställer för första gången ut med nyproducerade konstverk som de gjort tillsammans under temat Delad Vålnad. Utställningen pågår i Morningtons lobby och espressobar fram till 8 augusti.

Gå och se – Yael Bartana

Konstnären som har skapat min favoritkonstfilm ställer just nu ut på Moderna Museet Malmö. Hon heter Yael Bartana. Första gången jag såg hennes film ”Trembling Time” var 2003 i en utställning på Rooseum. Det var i samband med att Yael under sex månader hade arbetsrum på Rooseum, en form av konstnärsstipendium som bl.a. inbegrep arbetsplats och boende i Malmö. Filmen visar något så trivialt som bilar i mörkret som kör på en flerfilig motorväg, enbart upplyst av billjusen. Mer vill jag inte avslöja om innehållet. Vad är det då som gör att jag rankar videon som top-of -the-ten? Filmen är väldigt vackert filmad: ljuset, färgerna, det neddragna tempot. Stämning är suggestiv och ett plötsligt avbrott och spöklika skuggor skapar oro och mystik. Det som utspelar sig i filmen hör ihop med den fortfarande unga israeliska statens behov att skapa nya högtider som nationens invånare kan samlas kring. Högtiden i det här fallet är Soldiers Memorial Day. Bakgrundshistorien ger djup till det visuella och tillför ytterligare dimensioner till filmen.

I utställningen ”och Europa kommer att häpna” visar Yael fem nya filmer i en specialdesignad miljö. Vanligen visas konstfilmer i mindre, mörklagda rum, avgränsade från resten av utställningen för att inget ska störa upplevelsen. Yael har gjort tvärtom. Även hennes filmer har fått varsitt rum, men i stället för att vara slutna är de öppna. Rummen ligger tätt tillsammans, som hus i en lite stad samlade kring smala gränder. De ordinära boxarnas vita färg och platta tak ger i det här sammanhanget associationer Mellanöstern. Förutom de öppna dörrhålen finns det även fönster som bidrar till genomsiktligheten. Effekten blir att när man tittar på en film påverkas man samtidigt av ljuset och ljudet från de övriga. Ljuden från de andra filmerna, som i ett avskärmat rum hade varit en störningskälla, är här inte en störning utan en naturlig del av upplevelsen. Miljön och de olika filmerna skapar en helhet. Jag kommer att tänka på Peter Greenaways film ”Pillow Book” (f.ö. en annan av mina favoriter) och hans användande av flera bildrutor som ger olika vinklar på skeendet. Kort sagt så är miljön oerhört välgjort, inte minst den genomsiktlighet i utställningen som skapas av dörrarnas, fönstren och ”husknutarnas” placering. Det är inget man svänger ihop på en eftermiddag. Och det har man inte heller gjort, utan Yael har haft hjälp av den uppenbart duktige, israeliske arkitekten Oren Sagiv för att skapa utställningens scenografi.


De fem filmerna rör sig alla kring samma ämnen, Israel och dess konflikter och historia. Ett annat genomgående tema är Yaels intresse för propaganda. Utställningens scenografi har också den drag av propaganda: information från flera håll samtidigt, som det är svårt att värja sig mot och stänga ute. Ett underfundigt exempel. Till sin form är filmerna mycket olika, här finns filmer baserade på dokumentär fakta, fria improvisationer, filmer med verkliga karaktärer men med en uppdiktad historia och minutiösa iscensättningar. Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan dikt och verklighet.

I filmen ”En förklaring” får man se en ensam sjöman ro ut till en minimal klippa i havet där han byter ut den israeliska flaggan mot ett litet olivträd. Olivträdet har en stark symbolisk laddning: olivgrenen som fredssymbol, olivträdet som symbol för Palestina. Men även det lilla nyttoträdet som en symbol mot nationalism och för odling av jorden som kan rädda människors liv. Att byta flaggan mot trädet är en mycket vacker gest. Även filmen i sig är vacker och oerhört genomarbetad, samtidigt som den bär propagandafilmens kännetecken. Det syns att Yael har arbetat med en annan sorts propaganda, reklamfilm, under några år i New York. Kamerans fokuseringen på den unga, starka kroppen och det fysiska arbetet kan man känna igen från ett helt annat håll, från nazisternas ariska propaganda.


Filmen ”Sommaläger” har en helt annan stämning. Den visar hur deltagare på ett sommarläger arbetar med att återuppbygga ett raserat, palestinskt bostadshus i utkanten av Jerusalem. Arbetet är hårt, smutsigt och primitivt. Här finns inga maskiner som gör det tunga arbetet utan allt görs för hand, med enklast möjliga redskap. Återuppbyggnaden är praktiskt genomförbart enbart på grund av att de är så många som arbetar tillsammans. Filmen är ljudsatt med musik från en sionistisk propagandafilm från 1935, ”Awodah”. Den omsorgsfulla kombinationen av bild och musik, med de upprepade rörelserna och deras rytm, gör att det hårda arbetet får likheter med dansens lustfyllda rörelser. Vägg i vägg med filmen, närmare bestämt på baksidan av projektionsväggen visas musikens ursprungsfilm ”Awodah”. Rent tekniskt innebär detta att två filmer visas med samma ljud. Det är nästan möjligt att se de båda filmerna samtidigt, men bara nästan. Man har valt att göra projektionsväggen ungefär en meter tjock så jag får gå några steg fram och tillbaka för att kunna se hur ljudet har passats in i de båda filmerna. Det är inte helt tydligt att det visas två filmer i rummet eftersom passagen in i den bakre delen är ganska smal och mörk. Men det är något jag tycker är positivt, att inte allt serveras på ett fat utan att det finns saker att upptäcka om man anstränger sig lite.


Yael Bartana är en fantastiskt duktig filmare och har i utställningen ”och Europa kommer att häpna” skapat välgjorda, intressanta och tankeväckande filmer. Men för mig är fortfarande ”Trembling Time” favoriten. Inte för att den nödvändigtvis är bättre, men för att den bara är så rätt, så bra, på samma gång enkel och komplicerad. Stillbilder ur ”Trembling Time” hittar du på nätet. De övriga filmerna kan du se på Moderna Museet Malmö till och med den 19 september.

Tre kvinnliga filmare i Lund

På Lunds Konsthall har man under de senaste åren haft en utställningsserie med yngre, lokala konstnärer. Årets konstnärer är Kajsa Dahlberg och Petra Bauer, som jag känner sedan tidigare, medan Maria Lusitano Santos är en ny bekantskap. Alla är utbildade på Malmö Konsthögskola.

Innanför dörrarna möts man av Kajsa Dahlbergs installation ”Någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga (Vykort från Jerusalem 22/4 1911- 24/1 1999)”. Som framgår av titeln är det en samling av vykort från svenskar på besök i Jerusalem. Det som först slår mig är den genomtänkta och eleganta presentationen av de ca 500 vykorten. De ligger skyddade under glas på specialtillverkade bord. Tack vare att borden har dubbla bordsskivor, de övre i glas och det undre av spegelglas, är det möjligt att både läsa texten och se vykortets motiv, som reflekteras i spegelglaset. Bakgrunden till verket får jag reda på av konsthallens personal. Kajsa blev inbjuden att delta i en utställning i Israel. Hon visste inte vad hon skulle ställa ut och kände sig vilsen som svensk konstnär i förhållande till Israel. I verket ”Någon oro förmärks inte, (…)” har hon hittat ett sätt att sammanföra de båda länderna. Kajsa visar även filmen ”20 Minutes (Female Fist)” där hon, med linsskyddet på, har intervjuat en dansk kvinna som har försökt skapa porrfilm för lesbiska kvinnor. Pornografi utan koppling till porrindustrin skapad av kvinnor, för kvinnor och med kvinnor känns betydligt mer sympatiskt än traditionell pornografi.


Petra Bauer, som framför allt är filmare, har också valt en intressant och lättillgänglig form i verket ”Samtal: Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer”. Det här är en traditionell, gedigen intervju av Stina Lundberg Dabrowski men med en mindre känd person – Petra. Ämnet är också annorlunda och betydligt smalare än vad som vanligtvis behandlas i dylika intervjuer, nämligen kvinnlig konstfilm. Men det handlar inte bara om Petras skapande, vilket intervjun ger sken av, utan man får även en inblick i kvinnliga filmkollektiv under 70-talet. Petra låtsas att hon ingick i dessa kollektiv, vilket fullständigt sätter myror i huvudet på mig eftersom jag omöjligt kan förstå att hon kan vara så gammal. Det är spännande och intressant hur hon har kombinerat den ”breda” Stina Lundberg Dabrowski med smal kvinnlig konstfilm.

Maria Lusitano Santos film ”The War Correspondent” visar bilder av kriget från1850-talet, då modern krigsrapportering växte fram under Krimkriget, fram till våra dagar. Bilderna är välkända, även om jag inte har sett just dessa. Filmen är en blandning av heroiska propagandabilder och verklighetens mardröm och människoslakt. Detta är ingen ny diskussion men alltid lika angelägen, så länge det finns krig. Maria Lusitano Santos visar sakligt och effektfullt hur krig skildras i olika sammanhang, utan att för den skull tvinga på någon sin åsikt.

Detta är en utställning som kräver sin tid. Totalt ingår det sju filmer. Tillgänglig information består av en A4-sida som presenterar konstnärerna och mycket kortfattat, deras olika verk. Men inte mer än vad man själv får reda på om man ägnar utställningen lite tid. Jag skulle vilja veta mer. Och det får jag när jag frågar konsthallens personalen. Det är bra. Bra är också att det är dagliga kortvisningar mellan kl 12.15 och kl 12.30, förutom de ordinarie visningarna. Men jag hade velat kunna hitta mer information på egen hand, kunnat läsa själv i anknytning till verken. Det tycker jag utställningen förtjänar.

På utflykt till det gamla goda 80-talet

Var på utflykt i helgen. Kollade in den österlenska våren och beundrade Fyledalens nyutslagna bokarna. Efter en intensiv gullvivs- och backsippeskådning behövde energin fyllas på. Färden gick till Olof Viktors bageri och café. Vi har aldrig varit där förut men det visade sig vara ett välbekant ställe. I den gamla kringbyggda gården fanns på 80-talet ett galleri – Galleri Glemminge (där maken jobbade en sommar). Galleristen hette Rolf Dahlström och var gift med konstnären Birgitta Westberg. Under en period arbetade hon med grafiska tryck i en formalistisk, non-figurativ stil med tonande färgfält. Just ett sådant blad hänger över vår soffa. Och det är en av mina favoriter.

Galleri Glemminge (1967-99) var ett mycket välkänt galleri och hade också en vänförening, där både maken och svärföräldrarna var medlemmar. Även jag har varit på en av deras vernissager i slutet av 80-talet, tillsammans med bl.a. Ernst Günther (en av mina största näraenkändis-upplevelser). Som medlem i vänföreningen fick man varje år ett grafiskt blad. Så vi har några stycken av deras blad på väggarna där hemma, men bara ett av Birgitta Westberg. Hemma hos svärföräldrarna fanns det fler och om dem tyckte jag väl sådär. Välgjorda och bra, men inget som egentligen intresserar mig. Ungefär detsamma tyckte jag om bladet som hängde över soffan. Tills en dag … då jag upptäckte att färgerna var de samma som österhimlen vid soluppgång en vacker sommarmorgon. Inget hade egentligen förändrats men jag hade hittat en ingång till motivet. Sedan dess älskar jag vår soff-tavla. Vad lär man av detta? Jo, att det aldrig är för sent att upptäcka bra konst. Och på Olof Viktors kan man fika gott, om än ganska dyrt.

Vad gör dom på Konsthögskolan i Malmö?

Vad de avgående treorna har sysslat med har man under andra halvan av april kunnat se i en utställning i Konsthögskolans eget galleri på Ystadgatan 2. Som det ofta är vid samlingsutställningar är variationen stor. Det gäller även när det är 16 konststuderande som ställer ut. Här finns både måleri, film, installation, skulptur, korsstygnsbroderi m.m. och det tar sin lilla tid att gå igenom utställningen, om man inte vill missa något.

Mitt första stopp blir Stina Midsaeters film och installation "Anal Death" som visas i en tv på ett rosa podium. På båda sidorna av tv:n står ett gravljus och mitt emot en rosa bänk att sitta på. Filmen är hela 70 min lång så jag ser inte hela utan kanske bara 1/3. Alla har vi kanske någon gång fantiserat om hur det skulle vara om man var död,hur omgivningen skulle reagera och hur de skulle få ångra alla orättvisor de hade utsatt en för. Stine Madseater har tagit det ett steg längre och låtit släkt, vänner och bekanta föreställa sig och berätta hur det skulle vara om Stine själv dog. De berättar om minnen, vad de skulle ha på sig på begravningen, tankar om vad som händer efter döden mm. Det känns väldigt äkta – det är väldigt äkta. Såpass att jag känner mig tvungen att fråga hon som vaktar om det är en verklig död eller ej. Monologerna framförs inlevelsefullt och på största allvar. Döden är inget ämne man vanligen diskuterar, förutom när man drabbas. Därför är det fint att få ta del av dessa okända människors tankar om döden och allt döden för med sig. Filmens rosa "inramning" och de otraditionella begravningskläderna som visas upp, gör det personligt samtidigt som det avdramatiserar ämnet. Stine själv har iklätt sig rollen som en fiktiv bror och ger sin syn på sig själv som död syster. Jag utgår ifrån att hon har spelat den rollen även vid inspelningen, för att hjälpa dem hon har filmat.

Tim Hansen har skapat en skulpturgrupp "Familiar Scene" som enklast kan beskrivas som ett förvuxet möblemang för folk på styltor. Materialet är en järnstomme som är påbyggd med vax. Det ser ut som stearin men med mer dropp- och rinnstruktur än vad det blir på handstöpta ljus. Materialet är vacker, ömtåligt och har en lätthet i sin karaktär, vilket även möblernas långa ben bidrar till. Verket påminner mig om Meta Isæus Berlins miniatyrmöblemang i tunn, vit lera. Samma ömtålighet och fantasifulla Alice i Underlandet-aktiga framtoning. (Möbler är ett återkommande tema i Metas konst där de ofta får symbolisera något större). Självklart går också mina tankar till Joseph Beuys och hans "fett-skulpturer" från 60-talet och "Fettstolen" från -81. Verkets titel får mig att tänka på det lilla barnet, för vilket vanliga möbler är onåbara. Kanske handlar det också om onåbarhet i bildlig mening.

Som en mindre men fin installation presenterar Danilo Stankovic sina målningar. Eller är det tygtryck, eller möjligtvis någon form av batikfärgning? Jag kan inte avgöra tekniken mer än att det är färg på textil. Den största "Sunrise" påminner om en religös bild. Slättlandskapet och himlen med molnformationer och genombrytande solstrålar skulle kunna ingå i en modern altartavla, om man bortser från bildens förgrund. Här ligger dödskallar prydligt uppradade, och den röda färgen som strömmar över landskapet skulle mycket väl kunna vara blod eller eld. Med soluppgången kommer ljuset, som gör det möjligt att se - en ögonöppnare? Det första, snabba intrycket av bilden och helhetsintrycket, som jag uppfattar först i andra hand, krockar med en smäll. Det är välgjort och kontrasterna är mycket effektfulla.

Max Ockborn visar sina arbeten som en miniuställning i utställningen, och innan jag hittat boken är det ganska obegripligt. Tre glasmontrar placerade på varsin vit låda. "Glass Box #1" innehåller ett litet snidat träskrin; "Glass Box #2" en silverglänsande puck; och "Glass Box #4"(3:an är inte med) en ganska lång pinne som är bränd i ena änden. Boken, som inte är särkskilt tjock, ligger på en egen låda där det också finns en sittplats för läsning. I "Glass Box #1" är det själva den vita lådan som är det intressanta, vad lådan innehåller förklaras i boken. Silverpucken är det som återstår om man bygger ett hus, eller kanske snarare ett skjul av återvunnet trä, river det, drar ur alla spikar, samlar spikarna i en burk och smälter ner dem. Den brända pinnen är stammen efter en norsk julgran som använts som eldgaffel när man brände träet som skjulet var byggt av. Alltså, det som visas i utställningen är resultatet av en konstnärlig process som bl.a. inbegrep en "slägg-happening" när skjulet skulle rivas. Allt finns dokumenterat i boken. För mig blir verket som en gåta eller en rebus, och det är kul att hitta lösningen, att förstå. Silverpucken är dessutom estetiskt tilltalande.

Jag avslutar rundvandringen med Malin Franzéns film "Further in Further out". Rummet där filmen visas är becksvart, noga avskärmat med svarta draperier. Därför känner jag mig lätt desorienterad när jag först kommer in och rummet känns mycket större än vad det är. Även filmen är svart, svartklädda människor i ett svart rum med enbart en enkel ljuskälla. Inget ljud. Allt som syns är ansikten, armar och händer. Långsamt rör sig människor in och ut ur ljusets cirkel, dyker upp och försvinner. Väldigt långsamt, i ett neddraget tempo. Det de gör är att ägna sig åt den här tillitsövningen där man ska falla baklänges och låta sin kompis fånga upp en. I filmen ser det ut som om de försvinner in i mörkret respektive tonar fram, i en enda stilla, rytmisk rörelse. Det är så vackert, lugnt, rogivande och meditativt. Och egentligen är det bara människor, mörker och ljus. Malin Franzéns film platsar i bland de tio bästa jag har sett. Jag är så glad att jag kom hit.

Om du själv vill ta del av Konsthögskolans arbeten och befinner dig i närheten av Malmö, så har du världens chans de kommande veckorna. Den 13-23 maj har Konsthögskolan årsutställning i sina lokaler på Föreningsgatan 42. Förutom själva skolan kommer även gården att var full med konst. Vi kanske ses!