In i lugnet, till en överraskande konstupplevelseSå är vi tillbaka i Havanna efter 1½ veckas sol, bad och djungelutflykt. Vårt hotell i gamla delen av Havanna ligger helt nära det nyrenoverade torget Plaza Vieja. Vid torgets västra sida ligger någon sorts institution för kubansk konst. Under en rekognoseringsrunda på egen hand tittar jag in i den lilla souvenir- och konstbutik invid institutionens port. Förutom vykort och Che Guevara t-shirts finns här fina affischer och litografier i olika storlekar, som man själv får bläddra bland! (Som gammal musei- och gallerianställd blir man lite förskräckt – inga vita handskar eller skyddande plastfickor här inte.) Jag hittar ett mindre blad för 10 CUC (10 CUC,
peso convertible, är ungefär 90 svenska kronor) som blir en perfekt försenad födelsedagspresent till min syster. Många av de små och medelstora bladen kostar 10-25 CUC och affischerna 5 CUC. Det är väldigt prisvärt. Vid ett senare besök tillsammans med familjen väljer 9-åringen och tonåringen varsitt blad och stordottern en affisch. Verkligt trevliga och annorlunda reseminnen.
En banderoll ut mot torget talar om att det pågår en utställning med kubansk samtidskonst. Men den här institutionen är ingen vanlig konsthall utan verkar mer vara något sorts konstcentrum där flera olika organisationer huserar. Det är svårt att veta säkert när ens spanskkunskaper är minimala och det inte finns några engelska skyltar. Det är inte precis något turistställe. Genom porten kommer man in på en pelaromgärdad innergård med palmer och cafémöbler. Även om Havanna känns betydligt mindre hektisk än vanliga storstäder är det med en känsla av lättnad som man stiger in i denna stillhet. Vänlig personal visar oss trappan upp till andra våningen där utställningssalarna finns. Och när vi ser det svarta tygstycket som täcker den öppna dörren är vi säkra på att vi har kommit rätt och jag – jag känner mig som hemma. Utställningen är av en kubansk konstnär vars namn vi dessvärre inte kunde upptäcka. Jag vet ingenting om kubansk konst, och väldigt lite om central- och sydamerikansk konst över huvud taget, så jag har inga förväntningar alls. Utställningslokalen består av två stora, svagt upplysta rum. I det första rummet finns en stor träkonstruktion, en gigantisk trälåda där vissa partier av lådans träsidor är borta och istället visar svarta ytor med otydliga, grå konturer. I det svaga ljuset är det svårt att urskilja vad konturerna visar. Men efter hand som ögonen vänjer sig ser vi att konturerna visar olika delar av människokroppen: hjässor, fotsulor och liggande kroppar sedda från sidan. Plötsligt förstår vi vad det är – en gigantisk transportlåda fullpackad med liggande människor. Lösa träluckor uppställda mot rummets väggar får sin förklaring, det är transportlådans öppnade sidodelar. Lådans stämplar, MADE IN THE WORLD, är en annan pusselbit. Det är en överväldigande och lite skrämmande känsla då det står klart för oss att verket föreställer en totalt extrem form av människotransport: människor bokstavligt packade som sillar i en trälåda. Verket gör ett oerhört starkt intryck, till sitt innehåll och i sitt utförande. Träets ljusa, ohyvlade sidor kontrasterar markant mot de öppnade delarnas mattsvarta ”teckningar”, som främst kan liknas vid otydliga negativ. Det här är väldigt bra gjort. Och vi är så glada över att helt oväntat hitta ett så här starkt och bra konstverk i vårt allmänna omkring-turistande. I det andra, lika mörka rummet består verket av ett antal varierande lastpallar av trä, slarvigt ihopfösta i rummets ena hörn. Vad är det här? Trots att vi nu vet att det kan finnas mer att hitta och kikar runt från olika håll upptäcker vi ingen mer ledtråd. Men med tanke på temat människotransport går tankarna osökt till människors flykt över havet i rangliga farkoster och lastpallarna blir till en hög med strandade, ilandflutna flottar. Inte alls av samma kaliber som människolådan men det passar väl in i ämnet för utställningen.
Förfriskade till kropp och själ återvänder vi ut i Havannas folkliv och salsamusik. En sanning som som tål att upprepas är att gallerier och konsthallar ofta är som oaser i stadslandskapet. Eller kanske snarare som små öknar i den centrala och myllrande oasen dit alla tar sig. En tyst och stilla öken där man får en chans att pausa, tänka efter och samla krafter innan man åter ger sig ut på shopingturen, upptäcksfärden, restaurangjakten eller vad det nu kan röra sig om. Så, glöm inte bort konsten därute - en vilsam öken för kroppen och ett vattenhål för själen!
