Tre kvinnliga filmare i Lund

På Lunds Konsthall har man under de senaste åren haft en utställningsserie med yngre, lokala konstnärer. Årets konstnärer är Kajsa Dahlberg och Petra Bauer, som jag känner sedan tidigare, medan Maria Lusitano Santos är en ny bekantskap. Alla är utbildade på Malmö Konsthögskola.

Innanför dörrarna möts man av Kajsa Dahlbergs installation ”Någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga (Vykort från Jerusalem 22/4 1911- 24/1 1999)”. Som framgår av titeln är det en samling av vykort från svenskar på besök i Jerusalem. Det som först slår mig är den genomtänkta och eleganta presentationen av de ca 500 vykorten. De ligger skyddade under glas på specialtillverkade bord. Tack vare att borden har dubbla bordsskivor, de övre i glas och det undre av spegelglas, är det möjligt att både läsa texten och se vykortets motiv, som reflekteras i spegelglaset. Bakgrunden till verket får jag reda på av konsthallens personal. Kajsa blev inbjuden att delta i en utställning i Israel. Hon visste inte vad hon skulle ställa ut och kände sig vilsen som svensk konstnär i förhållande till Israel. I verket ”Någon oro förmärks inte, (…)” har hon hittat ett sätt att sammanföra de båda länderna. Kajsa visar även filmen ”20 Minutes (Female Fist)” där hon, med linsskyddet på, har intervjuat en dansk kvinna som har försökt skapa porrfilm för lesbiska kvinnor. Pornografi utan koppling till porrindustrin skapad av kvinnor, för kvinnor och med kvinnor känns betydligt mer sympatiskt än traditionell pornografi.


Petra Bauer, som framför allt är filmare, har också valt en intressant och lättillgänglig form i verket ”Samtal: Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer”. Det här är en traditionell, gedigen intervju av Stina Lundberg Dabrowski men med en mindre känd person – Petra. Ämnet är också annorlunda och betydligt smalare än vad som vanligtvis behandlas i dylika intervjuer, nämligen kvinnlig konstfilm. Men det handlar inte bara om Petras skapande, vilket intervjun ger sken av, utan man får även en inblick i kvinnliga filmkollektiv under 70-talet. Petra låtsas att hon ingick i dessa kollektiv, vilket fullständigt sätter myror i huvudet på mig eftersom jag omöjligt kan förstå att hon kan vara så gammal. Det är spännande och intressant hur hon har kombinerat den ”breda” Stina Lundberg Dabrowski med smal kvinnlig konstfilm.

Maria Lusitano Santos film ”The War Correspondent” visar bilder av kriget från1850-talet, då modern krigsrapportering växte fram under Krimkriget, fram till våra dagar. Bilderna är välkända, även om jag inte har sett just dessa. Filmen är en blandning av heroiska propagandabilder och verklighetens mardröm och människoslakt. Detta är ingen ny diskussion men alltid lika angelägen, så länge det finns krig. Maria Lusitano Santos visar sakligt och effektfullt hur krig skildras i olika sammanhang, utan att för den skull tvinga på någon sin åsikt.

Detta är en utställning som kräver sin tid. Totalt ingår det sju filmer. Tillgänglig information består av en A4-sida som presenterar konstnärerna och mycket kortfattat, deras olika verk. Men inte mer än vad man själv får reda på om man ägnar utställningen lite tid. Jag skulle vilja veta mer. Och det får jag när jag frågar konsthallens personalen. Det är bra. Bra är också att det är dagliga kortvisningar mellan kl 12.15 och kl 12.30, förutom de ordinarie visningarna. Men jag hade velat kunna hitta mer information på egen hand, kunnat läsa själv i anknytning till verken. Det tycker jag utställningen förtjänar.

På utflykt till det gamla goda 80-talet

Var på utflykt i helgen. Kollade in den österlenska våren och beundrade Fyledalens nyutslagna bokarna. Efter en intensiv gullvivs- och backsippeskådning behövde energin fyllas på. Färden gick till Olof Viktors bageri och café. Vi har aldrig varit där förut men det visade sig vara ett välbekant ställe. I den gamla kringbyggda gården fanns på 80-talet ett galleri – Galleri Glemminge (där maken jobbade en sommar). Galleristen hette Rolf Dahlström och var gift med konstnären Birgitta Westberg. Under en period arbetade hon med grafiska tryck i en formalistisk, non-figurativ stil med tonande färgfält. Just ett sådant blad hänger över vår soffa. Och det är en av mina favoriter.

Galleri Glemminge (1967-99) var ett mycket välkänt galleri och hade också en vänförening, där både maken och svärföräldrarna var medlemmar. Även jag har varit på en av deras vernissager i slutet av 80-talet, tillsammans med bl.a. Ernst Günther (en av mina största näraenkändis-upplevelser). Som medlem i vänföreningen fick man varje år ett grafiskt blad. Så vi har några stycken av deras blad på väggarna där hemma, men bara ett av Birgitta Westberg. Hemma hos svärföräldrarna fanns det fler och om dem tyckte jag väl sådär. Välgjorda och bra, men inget som egentligen intresserar mig. Ungefär detsamma tyckte jag om bladet som hängde över soffan. Tills en dag … då jag upptäckte att färgerna var de samma som österhimlen vid soluppgång en vacker sommarmorgon. Inget hade egentligen förändrats men jag hade hittat en ingång till motivet. Sedan dess älskar jag vår soff-tavla. Vad lär man av detta? Jo, att det aldrig är för sent att upptäcka bra konst. Och på Olof Viktors kan man fika gott, om än ganska dyrt.

Vad gör dom på Konsthögskolan i Malmö?

Vad de avgående treorna har sysslat med har man under andra halvan av april kunnat se i en utställning i Konsthögskolans eget galleri på Ystadgatan 2. Som det ofta är vid samlingsutställningar är variationen stor. Det gäller även när det är 16 konststuderande som ställer ut. Här finns både måleri, film, installation, skulptur, korsstygnsbroderi m.m. och det tar sin lilla tid att gå igenom utställningen, om man inte vill missa något.

Mitt första stopp blir Stina Midsaeters film och installation "Anal Death" som visas i en tv på ett rosa podium. På båda sidorna av tv:n står ett gravljus och mitt emot en rosa bänk att sitta på. Filmen är hela 70 min lång så jag ser inte hela utan kanske bara 1/3. Alla har vi kanske någon gång fantiserat om hur det skulle vara om man var död,hur omgivningen skulle reagera och hur de skulle få ångra alla orättvisor de hade utsatt en för. Stine Madseater har tagit det ett steg längre och låtit släkt, vänner och bekanta föreställa sig och berätta hur det skulle vara om Stine själv dog. De berättar om minnen, vad de skulle ha på sig på begravningen, tankar om vad som händer efter döden mm. Det känns väldigt äkta – det är väldigt äkta. Såpass att jag känner mig tvungen att fråga hon som vaktar om det är en verklig död eller ej. Monologerna framförs inlevelsefullt och på största allvar. Döden är inget ämne man vanligen diskuterar, förutom när man drabbas. Därför är det fint att få ta del av dessa okända människors tankar om döden och allt döden för med sig. Filmens rosa "inramning" och de otraditionella begravningskläderna som visas upp, gör det personligt samtidigt som det avdramatiserar ämnet. Stine själv har iklätt sig rollen som en fiktiv bror och ger sin syn på sig själv som död syster. Jag utgår ifrån att hon har spelat den rollen även vid inspelningen, för att hjälpa dem hon har filmat.

Tim Hansen har skapat en skulpturgrupp "Familiar Scene" som enklast kan beskrivas som ett förvuxet möblemang för folk på styltor. Materialet är en järnstomme som är påbyggd med vax. Det ser ut som stearin men med mer dropp- och rinnstruktur än vad det blir på handstöpta ljus. Materialet är vacker, ömtåligt och har en lätthet i sin karaktär, vilket även möblernas långa ben bidrar till. Verket påminner mig om Meta Isæus Berlins miniatyrmöblemang i tunn, vit lera. Samma ömtålighet och fantasifulla Alice i Underlandet-aktiga framtoning. (Möbler är ett återkommande tema i Metas konst där de ofta får symbolisera något större). Självklart går också mina tankar till Joseph Beuys och hans "fett-skulpturer" från 60-talet och "Fettstolen" från -81. Verkets titel får mig att tänka på det lilla barnet, för vilket vanliga möbler är onåbara. Kanske handlar det också om onåbarhet i bildlig mening.

Som en mindre men fin installation presenterar Danilo Stankovic sina målningar. Eller är det tygtryck, eller möjligtvis någon form av batikfärgning? Jag kan inte avgöra tekniken mer än att det är färg på textil. Den största "Sunrise" påminner om en religös bild. Slättlandskapet och himlen med molnformationer och genombrytande solstrålar skulle kunna ingå i en modern altartavla, om man bortser från bildens förgrund. Här ligger dödskallar prydligt uppradade, och den röda färgen som strömmar över landskapet skulle mycket väl kunna vara blod eller eld. Med soluppgången kommer ljuset, som gör det möjligt att se - en ögonöppnare? Det första, snabba intrycket av bilden och helhetsintrycket, som jag uppfattar först i andra hand, krockar med en smäll. Det är välgjort och kontrasterna är mycket effektfulla.

Max Ockborn visar sina arbeten som en miniuställning i utställningen, och innan jag hittat boken är det ganska obegripligt. Tre glasmontrar placerade på varsin vit låda. "Glass Box #1" innehåller ett litet snidat träskrin; "Glass Box #2" en silverglänsande puck; och "Glass Box #4"(3:an är inte med) en ganska lång pinne som är bränd i ena änden. Boken, som inte är särkskilt tjock, ligger på en egen låda där det också finns en sittplats för läsning. I "Glass Box #1" är det själva den vita lådan som är det intressanta, vad lådan innehåller förklaras i boken. Silverpucken är det som återstår om man bygger ett hus, eller kanske snarare ett skjul av återvunnet trä, river det, drar ur alla spikar, samlar spikarna i en burk och smälter ner dem. Den brända pinnen är stammen efter en norsk julgran som använts som eldgaffel när man brände träet som skjulet var byggt av. Alltså, det som visas i utställningen är resultatet av en konstnärlig process som bl.a. inbegrep en "slägg-happening" när skjulet skulle rivas. Allt finns dokumenterat i boken. För mig blir verket som en gåta eller en rebus, och det är kul att hitta lösningen, att förstå. Silverpucken är dessutom estetiskt tilltalande.

Jag avslutar rundvandringen med Malin Franzéns film "Further in Further out". Rummet där filmen visas är becksvart, noga avskärmat med svarta draperier. Därför känner jag mig lätt desorienterad när jag först kommer in och rummet känns mycket större än vad det är. Även filmen är svart, svartklädda människor i ett svart rum med enbart en enkel ljuskälla. Inget ljud. Allt som syns är ansikten, armar och händer. Långsamt rör sig människor in och ut ur ljusets cirkel, dyker upp och försvinner. Väldigt långsamt, i ett neddraget tempo. Det de gör är att ägna sig åt den här tillitsövningen där man ska falla baklänges och låta sin kompis fånga upp en. I filmen ser det ut som om de försvinner in i mörkret respektive tonar fram, i en enda stilla, rytmisk rörelse. Det är så vackert, lugnt, rogivande och meditativt. Och egentligen är det bara människor, mörker och ljus. Malin Franzéns film platsar i bland de tio bästa jag har sett. Jag är så glad att jag kom hit.

Om du själv vill ta del av Konsthögskolans arbeten och befinner dig i närheten av Malmö, så har du världens chans de kommande veckorna. Den 13-23 maj har Konsthögskolan årsutställning i sina lokaler på Föreningsgatan 42. Förutom själva skolan kommer även gården att var full med konst. Vi kanske ses!

Garagemålningen - präglad för livet?

Häromdagen på väg till jobbet, la jag märke till några fönster på ovanvåningen till en villa och konstaterade att det var min favoritmodell på fönster. Det är den varianten med fyra rutor, två stora nedtill och två små upptill. Precis sådana fönster fanns det i huset jag bodde i mellan 0 och 6 års ålder. I det huset finns kanske mitt drömrum: ett ganska stort rum i söderläge, högt i tak och med djupa, vinklade fönsternischer som släpper in maximalt med ljus. Och som sagt, fyrluftsfönster med vackert profilerade fönsterbågar. Det där fick mig att börja fundera på varför man gillar en viss typ av miljö, konst och design och inte annan. Eller med andra ord, varför har man de preferenser man har och hur uppstår/skapas ens smak? Den där gamla frågan om arv och miljö dyker upp i bakhuvudet. Men frågan är kanske snarare: Är det enbart miljön som påverkar våra preferenser eller är något medfött? Hurpass präglad blir man som liten? När börjar det då i så fall? Att miljön påverkar finns det oändliga exempel på: modetrenders effektiva spridning; klassresenärens förändrade ideal; de nya årskullarna av blivande arkitekter som efter 1-2 terminer skolats in i den korrekta arkitektsmaken.

Ett speciellt minne för mig är mitt första möte med "modern konst" (som inte var Kalle Anka-tidningens schablon). Det var i mormor och morfars garage på gården i Ösarp. Min morbror hade fått uppdraget att måla om garaget invändigt. Jag har aldrig pratat med honom om det (måste göra det!) men jag gissar att han tyckte det var lite tråkigt att bara måla det vanligt vitt så i stället gjorde han något annat. Fotot tog jag innan gården såldes för ungefär 15 år sedan. Det var viktigt för mig att bevara minnet av garaget. Som liten tyckte jag att det var spännande på något sätt, väldigt annorlunda, fascinerande, utan att för den skull varken tycka att det var fint eller fult.


Ett annat exempel är ett vykort jag fick när jag var 5 år. Det var så vackert med den blommande körsbärsgrenen, glasskålen och blänket i vattnet. På den här tiden, 60- och 70-talet, skickades det mycket kort, inte bara till jul och födelsedagar utan till påsk, namnsdag, inbjudningar, semester mm. Det blev en hel del, och jag har alla kvar! Motiven var vanligen blommor, hästar, kattungar eller söta flickor. De vanliga blomsterkorten var också vackra, med yppiga rosor och överdådiga buketter. Men körsbärsbloms-kortet skiljde sig radikalt från de andra och blev snabbt ett av mina favoritkort. Varför fastnade jag för det? Var det främst för att det var så annorlunda? Eller var det för att kortet (skickat av mina fastrar på utflykt i Smålands glasrike) och glaspokalen (designad av Landberg, enligt baksidestexten) hade kunnat platsa som utmärkt svensk form? Vem vet? Men kärleken har hållit i sig och jag älskar fortfarande blommande körsbärskvistar och enkla glasvaser där man ser vattnet och blommornas stjälkar.

Idag jobbar jag med konst och möter därmed ofta det som är annorlunda och inte helt lättbegripligt. Det jag har lärt mig är att barndomens nyfikenhet är en stor tillgång i mötet med konst, oavsett om man gillar det man ser eller inte. Ofta finns det mycket mer under ytan och om man ger konsten lite tid och energi kan man få en positiv överaskning.

Ramens verkan på verket

Just nu har Malmö Aviation Art Club en liten mini-utställning på Sturups flygplats där vi visar exempel på olika inramningar. Tre verk ur samma serie av konstnären Tadeusz Filipek har fått tre olika typer av ramar: En smal, grön ram i samma färg en detalj i motivet. En lite kraftigare ram i snidat, mörkbrunt trä där ramens färg återfinns i tavlans bakgrund. Slutligen en diskret vit ram som låter konstverket dominera utan att blanda sig i. Samtliga inramningar är gjorda med samma vita passepartout. Men även detta kan varieras: Passepartouten kan vara smal eller bred, vit, svart eller i färg, eller saknas helt. Altenativen är många. Det viktiga är att den passar dig och att den inte konkurrerar med motivet, utan tvärtom gärna får förhöja verket på något sätt. Såvida det inte är en riktigt tråkig tavla som du av någon anledning ändå vill ha på din vägg. Då kan du ju alltid välja något riktigt maffigt och och låta bilden bli en bisak. Kanske en stor, tung guldsak med mycket krumelurer. Det finns mycket att välja på, särskilt om man börjar leta på loppisar och liknande ställen. Vet du om att när det gäller gamla ramar, antika, finns det de som är mer värda än konsverket de ramar in.




















Nåväl, tillbaka till Sturup och Tadeusz Filipeks bilder. Tavlorna kommer att sitta uppe över sommaren, så om du har vägarna förbi kan du se hur de ser ut i verkligheten. Du hittar dem i Malmö Aviations lounge.

Konstrundan

Konstrundan - ett kommersiellt jippo eller ett genuint möte mellan konstnärer och oss vanliga dödliga?
Eller vi kan börja i en annan ände; Konstrundan i singular existerar inte riktigt längre. Med åren har Konstrundan med stort K, dvs ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) ynglat av sig och blivit till minst 8 konstrundor runt om i Skåne och även spritt sig till resten av landet. Med andra ord sjuder varje liten vrå i Skåne av öppna ateljéer, samlingsutställningar, färgglada vimplar i allehanda utförande och nybryggt kaffe under påskveckan – kul och överväldigande!
Redan i början av veckan dimper Sydsvenskan ner med en hel tidning full med tips inför konstrundan. Här kan man botanisera bland konstevenemang av stora och små mått samt ta del av allt vad Skånes restauranger, caféer och presentaffärer har att erbjuda oss när påsken står inför dörren. I min Konstrundevärld har även mat och presentaffärer sitt absoluta existensberättigande. Detta är ingredienser som ska till för att göra dagen komplett, tycker jag. Ingen kultur är så viktig att man kan passera förbi ett kakfat med hembakat utan att stanna upp en stund… eller andäktigt inköpa en glänsande rosa påskhare på Ting ute och Inne utanför Trelleborg.
Nåväl, åter till Sydsvenskan och planeringen inför konstrundan! Vi, dvs jag och min man, bestämde snabbt att årets runda skulle bli en kort geografisk utflykt – med utgångspunkt från hemmet i Torna Hällestad satsade vi på sydvästra Skåne och på två dagar plöjde vi oss igenom i stort sett allt i konstväg från Smygehuk i söder till Lomma i norr. Och gudarna ska veta att vi hann se mycket! Samlingsutställningarna som de respektive konstrunderna har är väldigt bra att utgå från. Här kan man få en idé om vad konstnärerna står för och vill man se mer av den varan beger man sig till just den konstnären. En annan taktik är att sätta sig i bilen och låta kosan styra en – där det hänger en skylt, vimpel, boll eller annat tecken på ”Öppen ateljé” där stannar man och låter sig överraskas. Kul vilket som, faktiskt. Vi provade båda varianterna och det blev en bra kombination, tycker jag.
För att återvända till min rubrik: kommersiellt jippo eller seriöst försök att föra fram konsten till allmänheten? Äsch, helt plötsligt känns det inte så viktigt att kategorisera, värdera eller definiera detta konstevenemang. Jag väljer att njuta av dessa härliga dagar, fascineras av alla möten, överraskas på gott och ont, förfasas över nått och glädjas över annat. Med andra ord – en helt underbar företeelse om man är intresserad av konst eller natur eller gott fikabröd eller rosa påskharar eller….

And there was light

Detta är årets stora konstutställning, i Eriksbergshallen i Göteborg (och kanske i Sverige)! Utställningen pågår till och med den 15:e augusti 2010.

Här finns framför allt verk av världshistoriens giganter – Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, men även verk av andra renässanskonstnärer och några nutida konstnärer. Värdet på de ca 50 utställda originalkonstverken är drygt 2 miljarder kronor. Leonardo, Michelangelo och Rafael är italienska renässanskonstnärer som levde, skapade och slogs om uppdragen samtidigt. Ett av utställningens häftigaste konstverk är ”La Bella Principessa” vilket är det enda nyupptäckta originalverket av Leonardo da Vinci under de senaste 100 åren.

Utställningen börjar med att man får hörlurar (voiceguide) och en fjärrkontroll som man använder för att välja språk och att starta berättelserna som finns till de flesta utställda verken. Besökarna samlas i ett mörkt rum innan multimediashowen kring de tre konstnärerna startar, det känns verkligen som en modern konstutställning men med 1400 – 1500 tals konst. Ljuset är dämpat i hela utställningslokalen och det är behagligt att strosa runt och titta på alla de fantastiska konstverken, skulpturerna och uppfinningarna och få höra bakgrundsberättelserna kring de verk som man själv är mest intresserad av.

Det första konstverket som möter besökaren är en oljemålning av Antonio Puccinelli föreställande Michelangelo vid gruvhålen i Carrara när Michelangelo väljer ut marmorblock till någon av sina många statyer. Sen följer ett gravyrporträtt av Leonardo utfört av Francesco Bartolozzi och en bronsbyst föreställande den unge Rafael skapad av Leopoldo Costoli.

I det tredje rummet hänger ”La Bella Principessa” i ensamt majestät på en bred vägg, monterad bakom pansarglas. Men vet inte riktigt vem det är som Leonardo målade av i konstverket som har varit glömd de senaste 500 åren. När målningen såldes på Christies 1998 för $19.000 trodde man att det var en okänd tysk 1800 tals konstnär som målat den. Men köparen anade att målningen var betydligt äldre och lät konstexperter undersöka målningen och han lät också genomföra vetenskapliga analyser. Det samstämmiga och häpnadsväckande resultatet var att det med största sannolikhet var Leonardo da Vinci som målat teckningen.

Här finns även 1900 tals konst med kopplingar till de tre renässans-konstnärerna, bl a ”Nattvarden” av Andy Warhol från 1986 skapade med bläck, syntetiska polymerer och serigrafi på duk. Utställningen är verkligen värd ett besök (trots den relativt höga entréavgiften på 225 kr för vuxna) och vill man, kan man spendera flera timmar i sällskap av de tre stora renässans-konstnärerna.