Konstnären som har skapat min favoritkonstfilm ställer just nu ut på Moderna Museet Malmö. Hon heter Yael Bartana. Första gången jag såg hennes film ”Trembling Time” var 2003 i en utställning på Rooseum. Det var i samband med att Yael under sex månader hade arbetsrum på Rooseum, en form av konstnärsstipendium som bl.a. inbegrep arbetsplats och boende i Malmö. Filmen visar något så trivialt som bilar i mörkret som kör på en flerfilig motorväg, enbart upplyst av billjusen. Mer vill jag inte avslöja om innehållet. Vad är det då som gör att jag rankar videon som top-of -the-ten? Filmen är väldigt vackert filmad: ljuset, färgerna, det neddragna tempot. Stämning är suggestiv och ett plötsligt avbrott och spöklika skuggor skapar oro och mystik. Det som utspelar sig i filmen hör ihop med den fortfarande unga israeliska statens behov att skapa nya högtider som nationens invånare kan samlas kring. Högtiden i det här fallet är Soldiers Memorial Day. Bakgrundshistorien ger djup till det visuella och tillför ytterligare dimensioner till filmen.
I utställningen ”och Europa kommer att häpna” visar Yael fem nya filmer i en specialdesignad miljö. Vanligen visas konstfilmer i mindre, mörklagda rum, avgränsade från resten av utställningen för att inget ska störa upplevelsen. Yael har gjort tvärtom. Även hennes filmer har fått varsitt rum, men i stället för att vara slutna är de öppna. Rummen ligger tätt tillsammans, som hus i en lite stad samlade kring smala gränder. De ordinära boxarnas vita färg och platta tak ger i det här sammanhanget associationer Mellanöstern. Förutom de öppna dörrhålen finns det även fönster som bidrar till genomsiktligheten. Effekten blir att när man tittar på en film påverkas man samtidigt av ljuset och ljudet från de övriga. Ljuden från de andra filmerna, som i ett avskärmat rum hade varit en störningskälla, är här inte en störning utan en naturlig del av upplevelsen. Miljön och de olika filmerna skapar en helhet. Jag kommer att tänka på Peter Greenaways film ”Pillow Book” (f.ö. en annan av mina favoriter) och hans användande av flera bildrutor som ger olika vinklar på skeendet. Kort sagt så är miljön oerhört välgjort, inte minst den genomsiktlighet i utställningen som skapas av dörrarnas, fönstren och ”husknutarnas” placering. Det är inget man svänger ihop på en eftermiddag. Och det har man inte heller gjort, utan Yael har haft hjälp av den uppenbart duktige, israeliske arkitekten Oren Sagiv för att skapa utställningens scenografi.
De fem filmerna rör sig alla kring samma ämnen, Israel och dess konflikter och historia. Ett annat genomgående tema är Yaels intresse för propaganda. Utställningens scenografi har också den drag av propaganda: information från flera håll samtidigt, som det är svårt att värja sig mot och stänga ute. Ett underfundigt exempel. Till sin form är filmerna mycket olika, här finns filmer baserade på dokumentär fakta, fria improvisationer, filmer med verkliga karaktärer men med en uppdiktad historia och minutiösa iscensättningar. Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan dikt och verklighet.
I filmen ”En förklaring” får man se en ensam sjöman ro ut till en minimal klippa i havet där han byter ut den israeliska flaggan mot ett litet olivträd. Olivträdet har en stark symbolisk laddning: olivgrenen som fredssymbol, olivträdet som symbol för Palestina. Men även det lilla nyttoträdet som en symbol mot nationalism och för odling av jorden som kan rädda människors liv. Att byta flaggan mot trädet är en mycket vacker gest. Även filmen i sig är vacker och oerhört genomarbetad, samtidigt som den bär propagandafilmens kännetecken. Det syns att Yael har arbetat med en annan sorts propaganda, reklamfilm, under några år i New York. Kamerans fokuseringen på den unga, starka kroppen och det fysiska arbetet kan man känna igen från ett helt annat håll, från nazisternas ariska propaganda.
)
Filmen ”Sommaläger” har en helt annan stämning. Den visar hur deltagare på ett sommarläger arbetar med att återuppbygga ett raserat, palestinskt bostadshus i utkanten av Jerusalem. Arbetet är hårt, smutsigt och primitivt. Här finns inga maskiner som gör det tunga arbetet utan allt görs för hand, med enklast möjliga redskap. Återuppbyggnaden är praktiskt genomförbart enbart på grund av att de är så många som arbetar tillsammans. Filmen är ljudsatt med musik från en sionistisk propagandafilm från 1935, ”Awodah”. Den omsorgsfulla kombinationen av bild och musik, med de upprepade rörelserna och deras rytm, gör att det hårda arbetet får likheter med dansens lustfyllda rörelser. Vägg i vägg med filmen, närmare bestämt på baksidan av projektionsväggen visas musikens ursprungsfilm ”Awodah”. Rent tekniskt innebär detta att två filmer visas med samma ljud. Det är nästan möjligt att se de båda filmerna samtidigt, men bara nästan. Man har valt att göra projektionsväggen ungefär en meter tjock så jag får gå några steg fram och tillbaka för att kunna se hur ljudet har passats in i de båda filmerna. Det är inte helt tydligt att det visas två filmer i rummet eftersom passagen in i den bakre delen är ganska smal och mörk. Men det är något jag tycker är positivt, att inte allt serveras på ett fat utan att det finns saker att upptäcka om man anstränger sig lite.
Yael Bartana är en fantastiskt duktig filmare och har i utställningen ”och Europa kommer att häpna” skapat välgjorda, intressanta och tankeväckande filmer. Men för mig är fortfarande ”Trembling Time” favoriten. Inte för att den nödvändigtvis är bättre, men för att den bara är så rätt, så bra, på samma gång enkel och komplicerad. Stillbilder ur ”Trembling Time” hittar du på nätet. De övriga filmerna kan du se på Moderna Museet Malmö till och med den 19 september.
Vad är samtida konst? Ja, det är helt enkelt konst som görs i vår samtid. Eller egentligen kan man säga konst från sent 1960-tal och framåt. Eftersom uttrycket ”samtida konst” inte är en tydlig definition kan den inbegripa en mängd olika uttryckssätt. De mer traditionella teknikerna så som måleri, teckning och fotografi ingår självklart men uttryckssätten har utvecklats, moderniserats och experimenterats fram med början på 60-talet och här är några exempel på samtida uttryckssätt inom konsten.
Gatukonst är konst i stadsmiljö, inte så sällan illegal. Ibland kan det röra sig om ett rent konstnärligt uttryck medan det ibland kan röra sig om provokation eller en vilja att göra det offentliga rummet mer personligt , att sätta sitt avtryck i samhället. Man kan härleda gatukonsten från graffitin som uppstod under 1980-talet. Till Sverige kom gatukonsten på 1990-talet och har verkligen lyckats att etablera sig i samhället. Vem har missat rondellhundar och färgglatt stickade lyktstolpar?
Performance är en form av levande konst. Tre faktorer utmärker en performance: Den uppförs "live", äger rum inför skådespelare och den som uppträder är i och med uppträdandet själva konstnären.
Kitsch är ett lånord från tyska eller jiddisch och syftar på konst eller hantverk av undermålig estetisk kvalitet.Kitsch kan vara ett medvetet och ironiskt användande av ett överdådigt formspråk. Kitsch kallas även en inredningsform där föremålen inte nödvändigtvis harmoniserar med sin omgivning. Värderingen läggs snarare på det individuella föremålets egenskaper än på helheten i ett hem. Ordet lanserades av konsthandlare i 1860- och 1870-talens München som term för billig och sötaktig konst och begreppet fick internationell spridning på 1920-talet. Så småningom har kitsch fått en allt vidare betydelse och omfattar nu konstnärliga uttryck av olika slag som karaktäriseras av dålig smak och försök att med hjälp av olika grepp väcka sentimentala känslor. De senaste decenniernas omvärdering av populärkulturen har också inneburit en ny syn på begreppet.
