alltför ofta mediokra teckningslektioner. Alltså, efter att ha upptäckt vilka underverk Albrecht Dürer och William Turner kunde skapa med akvarellfärg var det här en teknik jag ville prova på. Utrustad med minsta färgskrinet från Windsor & Newton och två mårdhårspenslar i olika storlekar gav jag mig i kast med min första akvarellmålning. Det funkade inte alls! Så här i efterhand kan jag tala om att det sällan gör det när man har Albrech Dürers "Haren" som förebild. Särskilt inte om man är nybörjar-akvarellist. Lite enklare var det att åstadkomma något som till vissa delar vagt påminde om William Turners "Soluppgång över Venedig". Men jag kände mig mycket förbittrad och lurad. Hur hade han egentligen gjort, den där Albrecht? Det kändes fullkomligt omöjligt att det skulle gå att åstadkomma något sådant som "Haren" med 
akvarellfärger. (Så småningom fick jag reda på att han förutom akvarell även använt sig av gouache-färg; som är en täckande vattenfärg som man därför kan måla vitt med, vilket man inte kan med den transparenta akvarellfärgen. Se'n var det ju också det där att han är en av konsthistoriens främsta bildkonstnärer. Fast det var ju mer av en bagatell!)Långt senare, mer än 20 år senare, skulle jag tillsammans med goda tjejkompisar på utflykt till landskapsmåleriets Mekka - Österlen, närmare bestämt till Kivik. Idén var att vi skulle vara aktiva och måla, vilket ingen av oss gjorde i vanliga fall. Både akvarellskrinet och mårdhårspenslarna var med. Det visade sig att initiativtagaren inte riktigt hade tänkt som jag utan snarare spännpapp och plakatfärger, färgstark expressionism och gemensamt skapande på stranden. Jag hade mer tänkt mig att i lugn och ro sitta och pilla med akvarellfärgerna framför en vacker vy. Egensinnig som jag är övergav jag minna vänner i sanden. (Det var verkligen något jag behövde: lugn och ro och ensamhet i naturen. En av de saker som är så bra med goda vänner, som dessutom är i samma livsfas som en själv, är att de förstår så'nt.) Jag hittade min vindskyddade hörna med utsikt över Kiviks branta backar och packade upp utrustningen. Men akvarellmålning är svårt. Jättesvårt. Även efter 20 år då man har lärt sig ett och annat. Det är så mycket man vill få rätt, färger, linjer, propotioner mm, mm. Och akvarellfärg torkar snabbt och går inte att måla över eller korrigera. Nu
hade jag inte ägnat de senaste 20 åren åt akvarellmålning, tvärtom. Det har bara hänt någon enstaka gång då och då att akvarellskrinet har åkt fram. Men en liten del av de 20 åren har jag ägnat åt den unika samling av konstnärsskisser som finns på Skissernas Museum i Lund. Där upptäckte jag bland annat att det är långt ifrån alltid som geniala konstnärer skapar mästerverk. På ”Skissernas” hittar man alla sorters skisser: de med kaffefläckar och fotavtryck, skisser där inköpslistan är nedklottrad i kanten eller skisser som får en att undra om de verkligen är gjorda av konstnären (eller om det är hans barn som har 
varit framme och kluddat?). Men även skisser som är bättre än det färdiga konstverket. Den stackars Näcken med bruten nacke här till vänster är en modell gjord av Carl Friesendahl (1886-1948). Den färdiga skulpturen hittar man på innergården till Statens Historiska Museum i Stockholm. Dessvärre har jag inte varit där så jag kan inte säga om även denne Näck har bruten nacke. Det intressanta är att skisserna, som även de finns på Skissernas museum, är fantastiskt fina och enligt mig mycket bättre konst än det fullbordade verket. Jag kan rekommendera ett besök! Nåväl, när man ger sig i kast med sitt eget skapande är det mycket bättre att ha konstnärers taffliga skisser i bakhuvudet, än de verkliga förebilderna - mästerverken. För dessa har ju vanligen föregåtts av ett antal mer eller mindre lyckade skisser. Och det är någonting man aldrig får se, utom på Skissernas museum då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar