Konstrundor i Skåne under påsken!

Bo Cronqvist är en av våra duktiga konstnärer som arbetar både i olja, etsning och litografi, men på senaste tiden har det mest blivit oljor och etsningar. Har han ett eget litet koppartryckeri hemma i villan, vägg i vägg med ateljén. I årets Konstrunda kommer Bo för första gången att visa sin ateljé och sitt tryckeri i villan på Ejdervägen 1D i Lund. Här får besökaren en unik chans att få inblick i tryckeriprocessen och hur tryckplåten av koppar bearbetas med hjälp av syra.

I påskveckan har Bo öppet kl. 10-18 under långfredag till annandag påsk. Men han håller även öppet kl. 17-20 under veckodagarna i veckan därpå och kl. 10-18 helgen därpå.

Om du är sugen på att besöka andra konstnärer så är vårt förslag att du åker runt i Skåne under påsken och tittar på all härlig konst! Här hittar du mer information om de åtta olika konstrundorna:

Östra Skånes Konstnärsgille
Västra Skånes Konstnärsgille
Nordvästra Skånes Konstnärsförening
Konstrundan Mittskåne
Konstnärsgruppen Sydväst
Fria Konstnärers Gille
Skurupsbygdens Konst & Hantverksförening
IASE (International Artists Society Europé)

Akvarellmålningens svåra konst

En gång för längesedan var jag en ung student i konsthistoria som ville prova på det där med att skapa egen konst. Helt enkelt praktisera mina nyvunna teoretiska kunskaper. Jag anmälde mig till en kvällskurs i akvarellmålning. Jag har alltid tyckt om och varit duktig på att rita, och var ofta bäst i klassen. Men jag hade aldrig förut gått någon kurs; det jag kunde hade jag utvecklat på egen hand eller genom skolans alltför ofta mediokra teckningslektioner. Alltså, efter att ha upptäckt vilka underverk Albrecht Dürer och William Turner kunde skapa med akvarellfärg var det här en teknik jag ville prova på. Utrustad med minsta färgskrinet från Windsor & Newton och två mårdhårspenslar i olika storlekar gav jag mig i kast med min första akvarellmålning. Det funkade inte alls! Så här i efterhand kan jag tala om att det sällan gör det när man har Albrech Dürers "Haren" som förebild. Särskilt inte om man är nybörjar-akvarellist. Lite enklare var det att åstadkomma något som till vissa delar vagt påminde om William Turners "Soluppgång över Venedig". Men jag kände mig mycket förbittrad och lurad. Hur hade han egentligen gjort, den där Albrecht? Det kändes fullkomligt omöjligt att det skulle gå att åstadkomma något sådant som "Haren" med
akvarellfärger. (Så småningom fick jag reda på att han förutom akvarell även använt sig av gouache-färg; som är en täckande vattenfärg som man därför kan måla vitt med, vilket man inte kan med den transparenta akvarellfärgen. Se'n var det ju också det där att han är en av konsthistoriens främsta bildkonstnärer. Fast det var ju mer av en bagatell!)

Långt senare, mer än 20 år senare, skulle jag tillsammans med goda tjejkompisar på utflykt till landskapsmåleriets Mekka - Österlen, närmare bestämt till Kivik. Idén var att vi skulle vara aktiva och måla, vilket ingen av oss gjorde i vanliga fall. Både akvarellskrinet och mårdhårspenslarna var med. Det visade sig att initiativtagaren inte riktigt hade tänkt som jag utan snarare spännpapp och plakatfärger, färgstark expressionism och gemensamt skapande på stranden. Jag hade mer tänkt mig att i lugn och ro sitta och pilla med akvarellfärgerna framför en vacker vy. Egensinnig som jag är övergav jag minna vänner i sanden. (Det var verkligen något jag behövde: lugn och ro och ensamhet i naturen. En av de saker som är så bra med goda vänner, som dessutom är i samma livsfas som en själv, är att de förstår så'nt.) Jag hittade min vindskyddade hörna med utsikt över Kiviks branta backar och packade upp utrustningen. Men akvarellmålning är svårt. Jättesvårt. Även efter 20 år då man har lärt sig ett och annat. Det är så mycket man vill få rätt, färger, linjer, propotioner mm, mm. Och akvarellfärg torkar snabbt och går inte att måla över eller korrigera. Nu hade jag inte ägnat de senaste 20 åren åt akvarellmålning, tvärtom. Det har bara hänt någon enstaka gång då och då att akvarellskrinet har åkt fram. Men en liten del av de 20 åren har jag ägnat åt den unika samling av konstnärsskisser som finns på Skissernas Museum i Lund. Där upptäckte jag bland annat att det är långt ifrån alltid som geniala konstnärer skapar mästerverk. På ”Skissernas” hittar man alla sorters skisser: de med kaffefläckar och fotavtryck, skisser där inköpslistan är nedklottrad i kanten eller skisser som får en att undra om de verkligen är gjorda av konstnären (eller om det är hans barn som har varit framme och kluddat?). Men även skisser som är bättre än det färdiga konstverket. Den stackars Näcken med bruten nacke här till vänster är en modell gjord av Carl Friesendahl (1886-1948). Den färdiga skulpturen hittar man på innergården till Statens Historiska Museum i Stockholm. Dessvärre har jag inte varit där så jag kan inte säga om även denne Näck har bruten nacke. Det intressanta är att skisserna, som även de finns på Skissernas museum, är fantastiskt fina och enligt mig mycket bättre konst än det fullbordade verket. Jag kan rekommendera ett besök! Nåväl, när man ger sig i kast med sitt eget skapande är det mycket bättre att ha konstnärers taffliga skisser i bakhuvudet, än de verkliga förebilderna - mästerverken. För dessa har ju vanligen föregåtts av ett antal mer eller mindre lyckade skisser. Och det är någonting man aldrig får se, utom på Skissernas museum då.

ROCK ART på Mornington Hotel i Göteborg

Torsdagen den 25:e mars kl. 18 - 21 har utställningen ROCK ART nypremiär hos vår samarbetspartner, Mornington Hotel i Göteborg på Kungsportsavenyn 6. Utställningen pågår mellan den 25:e mars och den 25:e april.

ROCK ART ställde ut på Eriksberg i Göteborg under hösten 2009 och blev mycket uppmärksammad. Delar av utställningen har därefter besökt såväl Stockholm som New York. Bakom ROCK ART står två killar med erfarenhet av bl.a. musikvideoproduktion och möbeldesign.

Nu flyttar utställningen in hos Mornington Hotel vilket sker i samband med lanseringen av ROCK STAR FLOOR. ROCK STAR FLOOR innebär en egen hotellvåning med fyra sovrum, ett vardagsrum och en egen takterrass. Alltså en separat hotellvåning för 4 - 7 personer, högst upp i huset på 7:e våningen och som ingen annan hotellgäst har tillträde till. Vilken lyx!

Utställningen, som pågår fram till slutet av april, visas i lobbyn, på olika hotellvåningar och inte minst i hotellets helt nya ”vardagsrum” på 7:e våningen.

Välkommen på en rockinspirerad vernissagekväll.

På äventyr i Havanna, del 1

In i lugnet, till en överraskande konstupplevelse
Så är vi tillbaka i Havanna efter 1½ veckas sol, bad och djungelutflykt. Vårt hotell i gamla delen av Havanna ligger helt nära det nyrenoverade torget Plaza Vieja. Vid torgets västra sida ligger någon sorts institution för kubansk konst. Under en rekognoseringsrunda på egen hand tittar jag in i den lilla souvenir- och konstbutik invid institutionens port. Förutom vykort och Che Guevara t-shirts finns här fina affischer och litografier i olika storlekar, som man själv får bläddra bland! (Som gammal musei- och gallerianställd blir man lite förskräckt – inga vita handskar eller skyddande plastfickor här inte.) Jag hittar ett mindre blad för 10 CUC (10 CUC, peso convertible, är ungefär 90 svenska kronor) som blir en perfekt försenad födelsedagspresent till min syster. Många av de små och medelstora bladen kostar 10-25 CUC och affischerna 5 CUC. Det är väldigt prisvärt. Vid ett senare besök tillsammans med familjen väljer 9-åringen och tonåringen varsitt blad och stordottern en affisch. Verkligt trevliga och annorlunda reseminnen.

En banderoll ut mot torget talar om att det pågår en utställning med kubansk samtidskonst. Men den här institutionen är ingen vanlig konsthall utan verkar mer vara något sorts konstcentrum där flera olika organisationer huserar. Det är svårt att veta säkert när ens spanskkunskaper är minimala och det inte finns några engelska skyltar. Det är inte precis något turistställe. Genom porten kommer man in på en pelaromgärdad innergård med palmer och cafémöbler. Även om Havanna känns betydligt mindre hektisk än vanliga storstäder är det med en känsla av lättnad som man stiger in i denna stillhet. Vänlig personal visar oss trappan upp till andra våningen där utställningssalarna finns. Och när vi ser det svarta tygstycket som täcker den öppna dörren är vi säkra på att vi har kommit rätt och jag – jag känner mig som hemma. Utställningen är av en kubansk konstnär vars namn vi dessvärre inte kunde upptäcka. Jag vet ingenting om kubansk konst, och väldigt lite om central- och sydamerikansk konst över huvud taget, så jag har inga förväntningar alls. Utställningslokalen består av två stora, svagt upplysta rum. I det första rummet finns en stor träkonstruktion, en gigantisk trälåda där vissa partier av lådans träsidor är borta och istället visar svarta ytor med otydliga, grå konturer. I det svaga ljuset är det svårt att urskilja vad konturerna visar. Men efter hand som ögonen vänjer sig ser vi att konturerna visar olika delar av människokroppen: hjässor, fotsulor och liggande kroppar sedda från sidan. Plötsligt förstår vi vad det är – en gigantisk transportlåda fullpackad med liggande människor. Lösa träluckor uppställda mot rummets väggar får sin förklaring, det är transportlådans öppnade sidodelar. Lådans stämplar, MADE IN THE WORLD, är en annan pusselbit. Det är en överväldigande och lite skrämmande känsla då det står klart för oss att verket föreställer en totalt extrem form av människotransport: människor bokstavligt packade som sillar i en trälåda. Verket gör ett oerhört starkt intryck, till sitt innehåll och i sitt utförande. Träets ljusa, ohyvlade sidor kontrasterar markant mot de öppnade delarnas mattsvarta ”teckningar”, som främst kan liknas vid otydliga negativ. Det här är väldigt bra gjort. Och vi är så glada över att helt oväntat hitta ett så här starkt och bra konstverk i vårt allmänna omkring-turistande. I det andra, lika mörka rummet består verket av ett antal varierande lastpallar av trä, slarvigt ihopfösta i rummets ena hörn. Vad är det här? Trots att vi nu vet att det kan finnas mer att hitta och kikar runt från olika håll upptäcker vi ingen mer ledtråd. Men med tanke på temat människotransport går tankarna osökt till människors flykt över havet i rangliga farkoster och lastpallarna blir till en hög med strandade, ilandflutna flottar. Inte alls av samma kaliber som människolådan men det passar väl in i ämnet för utställningen.



Förfriskade till kropp och själ återvänder vi ut i Havannas folkliv och salsamusik. En sanning som som tål att upprepas är att gallerier och konsthallar ofta är som oaser i stadslandskapet. Eller kanske snarare som små öknar i den centrala och myllrande oasen dit alla tar sig. En tyst och stilla öken där man får en chans att pausa, tänka efter och samla krafter innan man åter ger sig ut på shopingturen, upptäcksfärden, restaurangjakten eller vad det nu kan röra sig om. Så, glöm inte bort konsten därute - en vilsam öken för kroppen och ett vattenhål för själen!

På jakt efter Skriet!

I ett iskallt, vindstilla och snötäckt Oslo gav vi oss ut på jakt efter Skriet och Madonna, Edvard Munchs berömda målningar från slutet av 1800-talet. Vi hittade vägen till Munch Museet i Oslo men upptäckte att det var lika svårt att ta sig in som det är för en illegal invandrare med vapen att ta sig in i USA. Säkerhetskontrollen var minutiöst, kanske har de lärt sig av sina misstag…

31 augusti 2006, två år och nio dagar efter det brutala konstrånet kom Skriet och Madonna tillbaka till Munch-museet. De skadade bilderna las i specialbyggda montrar och visades upp för allmänheten i 5 dagar; 5 500 personer kom och tittade på verken under dessa dagar! Efter utställningen satte man igång med en stor kartläggning och renovering av bilderna vilket var ett tidskrävande och mycket omfattande arbete. Millimeter efter millimeter gick man igenom verken med mikroskop på jakt efter skador som uppstått i samband med rånet och arbetet tog ca 1 år.
De etiska riktlinjerna säger att man måste göra minsta möjliga ingrepp och inte förändra det autentiska utseendet på bilden. En viktig aspekt är att materialen man använder för restaurering ska vara stabila, d v s inte förändras över tid eller påverka målningen eller underlaget. Ingreppen ska heller inte begränsa framtida behandlingar eller restaureringar.

I mitten av 2008 var arbetet slutfört och bilderna var redo för att visas upp för publik igen! Många timmar och många tusenlappar senare… Hittade vi vad vi sökte efter? Inte riktigt, en vänlig vakt berättade att ”Skriet” vilade upp sig i museets mörka magasin eftersom den inte tålde för mycket ljus. Istället fick vi beundra en skiss av Skriet. Madonna däremot var på plats och lyste med sina böljande suggestiva linjer. Hennes halvslutna ögon och med hennes röda gloria associerar till kärlek, smärta och blod.

Visning på Malmö Moderna Museum 7 februari

Tänk så mycket mer man får ut av konsten när man får bakgrunds-information kring konstnären och konstverket. I går, söndag, hade vi en visning på Moderna Museet Malmö för medlemmar i Malmö Aviaiton Art Club och Konstklubben PrimaMotiv, kunder till Galleri Ardenno samt konstnärer knutna till vår verksamhet. Vår duktiga guide, som för övrigt arbetar med de båda konstklubbarna, heter Christina J. Hultman och var suverän på att sätta färg på utställningarna i form av information om konstnärerna, teknik, tankar & reflektioner men även lite historia kring Moderna Museets tillkomst samt Roseums betydelse för konstMalmö.

Vi var en grupp på ca 30 personer och det verkade som om alla verkligen uppskattade visningen och var glada och nöjda efteråt. En insikt jag fick var när Christina förklarade att Luc Tuyman, precis som många stora konstnärer i historien, har målat ett självportträtt. Men till skillnad från de "gamla mästarna" som stod med palett & pensel i handen, har Luc Tuyman avbildat sig själv men sitt viktigaste verktyg- nämligen sin Iphone. Snacka om nutid! (bilden är från Luc Tuymans utställning och förlagan är en stillbild från en övervakningskamera på en offentlig toalett)

Tack alla som var med och gjorde visningen till en så trevlig upplevelse!

Shahla Parvizi & Christine Waller på Galleri KC

I går var jag på besök i Galleri KCs (Konstnärscentrum Väst) källargalleri i centrala Göteborg för att kolla in collagen av Shahla Parvizi & Christine Waller. Det var Christines collage som sög tag i mig direkt när jag kom in, hon har en snygg blandning av monterade foto och oljemålning (tror att det är olja), det ser verkligen coolt ut. Framför allt gillade jag "Linkable link" med rostiga kedjor och "Deserted at Deception Island" med en otroligt skev lada.

Shahlas collage är mer finstämda och lite mer åt inredningshållet. Damen som jobbade på Galleri KC visste inte vad Shahlas collage var gjorda av? Det såg ut som om det var tapeter i bakgrunden som hon sen jobbat vidare med. Hennes collage är väldigt rogivande att titta på.

Länk till Galleri KC