Garagemålningen - präglad för livet?

Häromdagen på väg till jobbet, la jag märke till några fönster på ovanvåningen till en villa och konstaterade att det var min favoritmodell på fönster. Det är den varianten med fyra rutor, två stora nedtill och två små upptill. Precis sådana fönster fanns det i huset jag bodde i mellan 0 och 6 års ålder. I det huset finns kanske mitt drömrum: ett ganska stort rum i söderläge, högt i tak och med djupa, vinklade fönsternischer som släpper in maximalt med ljus. Och som sagt, fyrluftsfönster med vackert profilerade fönsterbågar. Det där fick mig att börja fundera på varför man gillar en viss typ av miljö, konst och design och inte annan. Eller med andra ord, varför har man de preferenser man har och hur uppstår/skapas ens smak? Den där gamla frågan om arv och miljö dyker upp i bakhuvudet. Men frågan är kanske snarare: Är det enbart miljön som påverkar våra preferenser eller är något medfött? Hurpass präglad blir man som liten? När börjar det då i så fall? Att miljön påverkar finns det oändliga exempel på: modetrenders effektiva spridning; klassresenärens förändrade ideal; de nya årskullarna av blivande arkitekter som efter 1-2 terminer skolats in i den korrekta arkitektsmaken.

Ett speciellt minne för mig är mitt första möte med "modern konst" (som inte var Kalle Anka-tidningens schablon). Det var i mormor och morfars garage på gården i Ösarp. Min morbror hade fått uppdraget att måla om garaget invändigt. Jag har aldrig pratat med honom om det (måste göra det!) men jag gissar att han tyckte det var lite tråkigt att bara måla det vanligt vitt så i stället gjorde han något annat. Fotot tog jag innan gården såldes för ungefär 15 år sedan. Det var viktigt för mig att bevara minnet av garaget. Som liten tyckte jag att det var spännande på något sätt, väldigt annorlunda, fascinerande, utan att för den skull varken tycka att det var fint eller fult.


Ett annat exempel är ett vykort jag fick när jag var 5 år. Det var så vackert med den blommande körsbärsgrenen, glasskålen och blänket i vattnet. På den här tiden, 60- och 70-talet, skickades det mycket kort, inte bara till jul och födelsedagar utan till påsk, namnsdag, inbjudningar, semester mm. Det blev en hel del, och jag har alla kvar! Motiven var vanligen blommor, hästar, kattungar eller söta flickor. De vanliga blomsterkorten var också vackra, med yppiga rosor och överdådiga buketter. Men körsbärsbloms-kortet skiljde sig radikalt från de andra och blev snabbt ett av mina favoritkort. Varför fastnade jag för det? Var det främst för att det var så annorlunda? Eller var det för att kortet (skickat av mina fastrar på utflykt i Smålands glasrike) och glaspokalen (designad av Landberg, enligt baksidestexten) hade kunnat platsa som utmärkt svensk form? Vem vet? Men kärleken har hållit i sig och jag älskar fortfarande blommande körsbärskvistar och enkla glasvaser där man ser vattnet och blommornas stjälkar.

Idag jobbar jag med konst och möter därmed ofta det som är annorlunda och inte helt lättbegripligt. Det jag har lärt mig är att barndomens nyfikenhet är en stor tillgång i mötet med konst, oavsett om man gillar det man ser eller inte. Ofta finns det mycket mer under ytan och om man ger konsten lite tid och energi kan man få en positiv överaskning.

Ramens verkan på verket

Just nu har Malmö Aviation Art Club en liten mini-utställning på Sturups flygplats där vi visar exempel på olika inramningar. Tre verk ur samma serie av konstnären Tadeusz Filipek har fått tre olika typer av ramar: En smal, grön ram i samma färg en detalj i motivet. En lite kraftigare ram i snidat, mörkbrunt trä där ramens färg återfinns i tavlans bakgrund. Slutligen en diskret vit ram som låter konstverket dominera utan att blanda sig i. Samtliga inramningar är gjorda med samma vita passepartout. Men även detta kan varieras: Passepartouten kan vara smal eller bred, vit, svart eller i färg, eller saknas helt. Altenativen är många. Det viktiga är att den passar dig och att den inte konkurrerar med motivet, utan tvärtom gärna får förhöja verket på något sätt. Såvida det inte är en riktigt tråkig tavla som du av någon anledning ändå vill ha på din vägg. Då kan du ju alltid välja något riktigt maffigt och och låta bilden bli en bisak. Kanske en stor, tung guldsak med mycket krumelurer. Det finns mycket att välja på, särskilt om man börjar leta på loppisar och liknande ställen. Vet du om att när det gäller gamla ramar, antika, finns det de som är mer värda än konsverket de ramar in.




















Nåväl, tillbaka till Sturup och Tadeusz Filipeks bilder. Tavlorna kommer att sitta uppe över sommaren, så om du har vägarna förbi kan du se hur de ser ut i verkligheten. Du hittar dem i Malmö Aviations lounge.

Konstrundan

Konstrundan - ett kommersiellt jippo eller ett genuint möte mellan konstnärer och oss vanliga dödliga?
Eller vi kan börja i en annan ände; Konstrundan i singular existerar inte riktigt längre. Med åren har Konstrundan med stort K, dvs ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) ynglat av sig och blivit till minst 8 konstrundor runt om i Skåne och även spritt sig till resten av landet. Med andra ord sjuder varje liten vrå i Skåne av öppna ateljéer, samlingsutställningar, färgglada vimplar i allehanda utförande och nybryggt kaffe under påskveckan – kul och överväldigande!
Redan i början av veckan dimper Sydsvenskan ner med en hel tidning full med tips inför konstrundan. Här kan man botanisera bland konstevenemang av stora och små mått samt ta del av allt vad Skånes restauranger, caféer och presentaffärer har att erbjuda oss när påsken står inför dörren. I min Konstrundevärld har även mat och presentaffärer sitt absoluta existensberättigande. Detta är ingredienser som ska till för att göra dagen komplett, tycker jag. Ingen kultur är så viktig att man kan passera förbi ett kakfat med hembakat utan att stanna upp en stund… eller andäktigt inköpa en glänsande rosa påskhare på Ting ute och Inne utanför Trelleborg.
Nåväl, åter till Sydsvenskan och planeringen inför konstrundan! Vi, dvs jag och min man, bestämde snabbt att årets runda skulle bli en kort geografisk utflykt – med utgångspunkt från hemmet i Torna Hällestad satsade vi på sydvästra Skåne och på två dagar plöjde vi oss igenom i stort sett allt i konstväg från Smygehuk i söder till Lomma i norr. Och gudarna ska veta att vi hann se mycket! Samlingsutställningarna som de respektive konstrunderna har är väldigt bra att utgå från. Här kan man få en idé om vad konstnärerna står för och vill man se mer av den varan beger man sig till just den konstnären. En annan taktik är att sätta sig i bilen och låta kosan styra en – där det hänger en skylt, vimpel, boll eller annat tecken på ”Öppen ateljé” där stannar man och låter sig överraskas. Kul vilket som, faktiskt. Vi provade båda varianterna och det blev en bra kombination, tycker jag.
För att återvända till min rubrik: kommersiellt jippo eller seriöst försök att föra fram konsten till allmänheten? Äsch, helt plötsligt känns det inte så viktigt att kategorisera, värdera eller definiera detta konstevenemang. Jag väljer att njuta av dessa härliga dagar, fascineras av alla möten, överraskas på gott och ont, förfasas över nått och glädjas över annat. Med andra ord – en helt underbar företeelse om man är intresserad av konst eller natur eller gott fikabröd eller rosa påskharar eller….

And there was light

Detta är årets stora konstutställning, i Eriksbergshallen i Göteborg (och kanske i Sverige)! Utställningen pågår till och med den 15:e augusti 2010.

Här finns framför allt verk av världshistoriens giganter – Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, men även verk av andra renässanskonstnärer och några nutida konstnärer. Värdet på de ca 50 utställda originalkonstverken är drygt 2 miljarder kronor. Leonardo, Michelangelo och Rafael är italienska renässanskonstnärer som levde, skapade och slogs om uppdragen samtidigt. Ett av utställningens häftigaste konstverk är ”La Bella Principessa” vilket är det enda nyupptäckta originalverket av Leonardo da Vinci under de senaste 100 åren.

Utställningen börjar med att man får hörlurar (voiceguide) och en fjärrkontroll som man använder för att välja språk och att starta berättelserna som finns till de flesta utställda verken. Besökarna samlas i ett mörkt rum innan multimediashowen kring de tre konstnärerna startar, det känns verkligen som en modern konstutställning men med 1400 – 1500 tals konst. Ljuset är dämpat i hela utställningslokalen och det är behagligt att strosa runt och titta på alla de fantastiska konstverken, skulpturerna och uppfinningarna och få höra bakgrundsberättelserna kring de verk som man själv är mest intresserad av.

Det första konstverket som möter besökaren är en oljemålning av Antonio Puccinelli föreställande Michelangelo vid gruvhålen i Carrara när Michelangelo väljer ut marmorblock till någon av sina många statyer. Sen följer ett gravyrporträtt av Leonardo utfört av Francesco Bartolozzi och en bronsbyst föreställande den unge Rafael skapad av Leopoldo Costoli.

I det tredje rummet hänger ”La Bella Principessa” i ensamt majestät på en bred vägg, monterad bakom pansarglas. Men vet inte riktigt vem det är som Leonardo målade av i konstverket som har varit glömd de senaste 500 åren. När målningen såldes på Christies 1998 för $19.000 trodde man att det var en okänd tysk 1800 tals konstnär som målat den. Men köparen anade att målningen var betydligt äldre och lät konstexperter undersöka målningen och han lät också genomföra vetenskapliga analyser. Det samstämmiga och häpnadsväckande resultatet var att det med största sannolikhet var Leonardo da Vinci som målat teckningen.

Här finns även 1900 tals konst med kopplingar till de tre renässans-konstnärerna, bl a ”Nattvarden” av Andy Warhol från 1986 skapade med bläck, syntetiska polymerer och serigrafi på duk. Utställningen är verkligen värd ett besök (trots den relativt höga entréavgiften på 225 kr för vuxna) och vill man, kan man spendera flera timmar i sällskap av de tre stora renässans-konstnärerna.

På äventyr i Havanna, del 2

Samtidskonsten speglar omvärlden

Innanför utställningssalarna har galleriet La Casona sitt arbetsrum, som är ytterligare en utställningssal fullproppad med samtidskonst. Här finns väldigt mycket att se och vi fotograferar det vi gillar mest. Men såhär i efterhand inser jag att jag borde ha fotograferat mycket mer. Tyvärr vet jag inte vilka de olika konstnärerna är, inser att jag borde ha tagit reda på det på plats. Åter igen sätter spanskan käppar i hjulet. Det skulle nog gå att ta reda på namn, jag har en mailadress. Fast just nu får det vänta. Jag vet ingeting om verken eller konstnärerna. Det jag kan förmedla är det jag ser.


Fotomontage: Ett modernt Frankensteins monster? Olika kroppsdelar har sammanfogats till en ny människa. En kvinnas kropp, mannens huvud. Kroppsdelarna fasttejpade och fastsydda mot den silverskimrande bakgrunden. Eller inte sydda utan snarare najade med metalltråd eller med metallhakar. Könlös eller två kön i samma kropp. Manligt - kvinnligt. Plastikoperationer och skönhetsideal.








Uniformas: Knappnålar prydligt monterade på textil, som ett gammaldags nålkuvert med synålar. Varje nål i raden är exakt likadan som de andra och alla rader är lika långa. Men inte ändå. Raderna är inte så jämna vid en närmare granskning. Vissa eller t.o.m. många nålar sticker ut ur de jämna raderna, med sitt huvud eller sin vassa spets. Sticker upp eller är nedtryckt. Talesätt och ordlekar ger många associationer. Hur låter de spanska talesätten?





Buntar med gamla foton: Märkligt gripande verk och samtidigt så enkla. Gulnande gamla foton från årtiondena runt förra sekelskiftet ihopbuntade och ombundna med ett grovt snöre. Ett liv, en släkt, en epok sammanfattat i en bunt foton. Kanske är jag extra mottaglig eftersom jag nyligen har förlorat min far och har fördjupat mig i min släkts historia.





Ett fotocollage: Åter igen gamla foton men här förminskade och samlade i ett cirkulärt collage runt ett centrum. I centrumet ett föremål, troligen någon sorts lins. Små bitar som bildar en helhet.












Stort foto: Pojke/ung man vadar iland från en provisorisk flotte. Framför fotot är snören uppspända i ett rutnät för luffarschack, där man ska få tre i rad. Alla rutor är ifyllda med kryss eller ringar - i form av nollor. Men ingen har vunnit och ingen kan vinna. Båflyktingar, kubanska båtflyktingar?

När jag berättar att jag jobbar med konst och hur imponerad och förtjust jag är i deras samling blir vi visade till ytterligare en sal, som inte är öppen för allmänheten. Här finns minst lika många och intressanta verk.


"3D-foto": En vacker och lite drömskt bild. Foto av Havanna från havet, med den berömda bil- coh promenadstråket närmast muren mot havet. Fotot av fåglarna är monterat på en glasskiva framför fotot med stadsvyn. Ett enkelt men fascinerande effektfullt grepp.



Färgfoto: Återigen knappnålar men här på ett helt annorlunda sätt. Ett kvinnligt underliv där könshåret ersatt med en hög med knappnålar. Förvillande likt den normala, mörka hårtriangeln fast samtidigt fullkomlig annorlunda. Det känsliga underlivet, de vassa nålarna. Det mest intima i en extrem närbild utan att på något sätt vara pornografiskt. Kvinnlig smärta: mensvärk, förlossningar, överkänslighet. Ett utsatt kön. Smärtan att ha begränsade möjligheter, bara för att man har råkat födas med fel kön. Ett verk som är extremt enkelt och starkt.


Olje- eller akrylmålning: Färgstarkt och kraftfullt. En effektfull och verksam användning av olika färg i förhållande till motivet: halsbandet och passet, affären avslutas. Den utsattes situation, på flykt undan en ohållbar tillvaro?

Innan vi lämnar galleri La Casona får jag med mig en bunt vernissagekort och liknande. Jag önskar verkligen att jag kunde spanska, killens, som visade oss runt, engelska var skral. Jag önskar att jag hade kunnat prata mer med dem som jobbar där och fått veta med om verken, konstnärerna och det kubanska konstlivet i största allmänhet. Detta första möte med den kubanska samtidskonsten har gjort mig ännu mer nyfiken på det kubanska samhället, som på många sätt är unikt. Isolerat, icke-kommersiellt (på gott och ont) och en socialistisk diktatur med en brokig historia. Fick tillgång till internet först 2009, men det är mycket dyrt. En sak är säker, jag vill se mer av den kubanska samidskonsten!

Konstrundor i Skåne under påsken!

Bo Cronqvist är en av våra duktiga konstnärer som arbetar både i olja, etsning och litografi, men på senaste tiden har det mest blivit oljor och etsningar. Har han ett eget litet koppartryckeri hemma i villan, vägg i vägg med ateljén. I årets Konstrunda kommer Bo för första gången att visa sin ateljé och sitt tryckeri i villan på Ejdervägen 1D i Lund. Här får besökaren en unik chans att få inblick i tryckeriprocessen och hur tryckplåten av koppar bearbetas med hjälp av syra.

I påskveckan har Bo öppet kl. 10-18 under långfredag till annandag påsk. Men han håller även öppet kl. 17-20 under veckodagarna i veckan därpå och kl. 10-18 helgen därpå.

Om du är sugen på att besöka andra konstnärer så är vårt förslag att du åker runt i Skåne under påsken och tittar på all härlig konst! Här hittar du mer information om de åtta olika konstrundorna:

Östra Skånes Konstnärsgille
Västra Skånes Konstnärsgille
Nordvästra Skånes Konstnärsförening
Konstrundan Mittskåne
Konstnärsgruppen Sydväst
Fria Konstnärers Gille
Skurupsbygdens Konst & Hantverksförening
IASE (International Artists Society Europé)

Akvarellmålningens svåra konst

En gång för längesedan var jag en ung student i konsthistoria som ville prova på det där med att skapa egen konst. Helt enkelt praktisera mina nyvunna teoretiska kunskaper. Jag anmälde mig till en kvällskurs i akvarellmålning. Jag har alltid tyckt om och varit duktig på att rita, och var ofta bäst i klassen. Men jag hade aldrig förut gått någon kurs; det jag kunde hade jag utvecklat på egen hand eller genom skolans alltför ofta mediokra teckningslektioner. Alltså, efter att ha upptäckt vilka underverk Albrecht Dürer och William Turner kunde skapa med akvarellfärg var det här en teknik jag ville prova på. Utrustad med minsta färgskrinet från Windsor & Newton och två mårdhårspenslar i olika storlekar gav jag mig i kast med min första akvarellmålning. Det funkade inte alls! Så här i efterhand kan jag tala om att det sällan gör det när man har Albrech Dürers "Haren" som förebild. Särskilt inte om man är nybörjar-akvarellist. Lite enklare var det att åstadkomma något som till vissa delar vagt påminde om William Turners "Soluppgång över Venedig". Men jag kände mig mycket förbittrad och lurad. Hur hade han egentligen gjort, den där Albrecht? Det kändes fullkomligt omöjligt att det skulle gå att åstadkomma något sådant som "Haren" med
akvarellfärger. (Så småningom fick jag reda på att han förutom akvarell även använt sig av gouache-färg; som är en täckande vattenfärg som man därför kan måla vitt med, vilket man inte kan med den transparenta akvarellfärgen. Se'n var det ju också det där att han är en av konsthistoriens främsta bildkonstnärer. Fast det var ju mer av en bagatell!)

Långt senare, mer än 20 år senare, skulle jag tillsammans med goda tjejkompisar på utflykt till landskapsmåleriets Mekka - Österlen, närmare bestämt till Kivik. Idén var att vi skulle vara aktiva och måla, vilket ingen av oss gjorde i vanliga fall. Både akvarellskrinet och mårdhårspenslarna var med. Det visade sig att initiativtagaren inte riktigt hade tänkt som jag utan snarare spännpapp och plakatfärger, färgstark expressionism och gemensamt skapande på stranden. Jag hade mer tänkt mig att i lugn och ro sitta och pilla med akvarellfärgerna framför en vacker vy. Egensinnig som jag är övergav jag minna vänner i sanden. (Det var verkligen något jag behövde: lugn och ro och ensamhet i naturen. En av de saker som är så bra med goda vänner, som dessutom är i samma livsfas som en själv, är att de förstår så'nt.) Jag hittade min vindskyddade hörna med utsikt över Kiviks branta backar och packade upp utrustningen. Men akvarellmålning är svårt. Jättesvårt. Även efter 20 år då man har lärt sig ett och annat. Det är så mycket man vill få rätt, färger, linjer, propotioner mm, mm. Och akvarellfärg torkar snabbt och går inte att måla över eller korrigera. Nu hade jag inte ägnat de senaste 20 åren åt akvarellmålning, tvärtom. Det har bara hänt någon enstaka gång då och då att akvarellskrinet har åkt fram. Men en liten del av de 20 åren har jag ägnat åt den unika samling av konstnärsskisser som finns på Skissernas Museum i Lund. Där upptäckte jag bland annat att det är långt ifrån alltid som geniala konstnärer skapar mästerverk. På ”Skissernas” hittar man alla sorters skisser: de med kaffefläckar och fotavtryck, skisser där inköpslistan är nedklottrad i kanten eller skisser som får en att undra om de verkligen är gjorda av konstnären (eller om det är hans barn som har varit framme och kluddat?). Men även skisser som är bättre än det färdiga konstverket. Den stackars Näcken med bruten nacke här till vänster är en modell gjord av Carl Friesendahl (1886-1948). Den färdiga skulpturen hittar man på innergården till Statens Historiska Museum i Stockholm. Dessvärre har jag inte varit där så jag kan inte säga om även denne Näck har bruten nacke. Det intressanta är att skisserna, som även de finns på Skissernas museum, är fantastiskt fina och enligt mig mycket bättre konst än det fullbordade verket. Jag kan rekommendera ett besök! Nåväl, när man ger sig i kast med sitt eget skapande är det mycket bättre att ha konstnärers taffliga skisser i bakhuvudet, än de verkliga förebilderna - mästerverken. För dessa har ju vanligen föregåtts av ett antal mer eller mindre lyckade skisser. Och det är någonting man aldrig får se, utom på Skissernas museum då.