Innanför utställningssalarna har galleriet La Casona sitt arbetsrum, som är ytterligare en utställningssal fullproppad med samtidskonst. Här finns väldigt mycket att se och vi fotograferar det vi gillar mest. Men såhär i efterhand inser jag att jag borde ha fotograferat mycket mer. Tyvärr vet jag inte vilka de olika konstnärerna är, inser att jag borde ha tagit reda på det på plats. Åter igen sätter spanskan käppar i hjulet. Det skulle nog gå att ta reda på namn, jag har en mailadress. Fast just nu får det vänta. Jag vet ingeting om verken eller konstnärerna. Det jag kan förmedla är det jag ser.
Uniformas: Knappnålar prydligt monterade på textil, som ett gammaldags nålkuvert med synålar. Varje nål i raden är exakt likadan som de andra och alla rader är lika långa. Men inte ändå. Raderna är inte så jämna vid en närmare granskning. Vissa eller t.o.m. många nålar sticker ut ur de jämna raderna, med sitt huvud eller sin vassa spets. Sticker upp eller är nedtryckt. Talesätt och ordlekar ger många associationer. Hur låter de spanska talesätten?
Buntar med gamla foton: Märkligt gripande verk och samtidigt så enkla. Gulnande gamla foton från årtiondena runt förra sekelskiftet ihopbuntade och ombundna med ett grovt snöre. Ett liv, en släkt, en epok sammanfattat i en bunt foton. Kanske är jag extra mottaglig eftersom jag nyligen har förlorat min far och har fördjupat mig i min släkts historia.
Ett fotocollage: Åter igen gamla foton men här förminskade och samlade i ett cirkulärt collage runt ett centrum. I centrumet ett föremål, troligen någon sorts lins. Små bitar som bildar en helhet.
Stort foto: Pojke/ung man vadar iland från en provisorisk flotte. Framför fotot är snören uppspända i ett rutnät för luffarschack, där man ska få tre i rad. Alla rutor är ifyllda med kryss eller ringar - i form av nollor. Men ingen har vunnit och ingen kan vinna. Båflyktingar, kubanska båtflyktingar?
När jag berättar att jag jobbar med konst och hur imponerad och förtjust jag är i deras samling blir vi visade till ytterligare en sal, som inte är öppen för allmänheten. Här finns minst lika många och intressanta verk.
"3D-foto": En vacker och lite drömskt bild. Foto av Havanna från havet, med den berömda bil- coh promenadstråket närmast muren mot havet. Fotot av fåglarna är monterat på en glasskiva framför fotot med stadsvyn. Ett enkelt men fascinerande effektfullt grepp.
Färgfoto: Återigen knappnålar men här på ett helt annorlunda sätt. Ett kvinnligt underliv där könshåret ersatt med en hög med knappnålar. Förvillande likt den normala, mörka hårtriangeln fast samtidigt fullkomlig annorlunda. Det känsliga underlivet, de vassa nålarna. Det mest intima i en extrem närbild utan att på något sätt vara pornografiskt. Kvinnlig smärta: mensvärk, förlossningar, överkänslighet. Ett utsatt kön. Smärtan att ha begränsade möjligheter, bara för att man har råkat födas med fel kön. Ett verk som är extremt enkelt och starkt.
Olje- eller akrylmålning: Färgstarkt och kraftfullt. En effektfull och verksam användning av olika färg i förhållande till motivet: halsbandet och passet, affären avslutas. Den utsattes situation, på flykt undan en ohållbar tillvaro?
Innan vi lämnar galleri La Casona får jag med mig en bunt vernissagekort och liknande. Jag önskar verkligen att jag kunde spanska, killens, som visade oss runt, engelska var skral. Jag önskar att jag hade kunnat prata mer med dem som jobbar där och fått veta med om verken, konstnärerna och det kubanska konstlivet i största allmänhet. Detta första möte med den kubanska samtidskonsten har gjort mig ännu mer nyfiken på det kubanska samhället, som på många sätt är unikt. Isolerat, icke-kommersiellt (på gott och ont) och en socialistisk diktatur med en brokig historia. Fick tillgång till internet först 2009, men det är mycket dyrt. En sak är säker, jag vill se mer av den kubanska samidskonsten!