Tre kvinnliga filmare i Lund

På Lunds Konsthall har man under de senaste åren haft en utställningsserie med yngre, lokala konstnärer. Årets konstnärer är Kajsa Dahlberg och Petra Bauer, som jag känner sedan tidigare, medan Maria Lusitano Santos är en ny bekantskap. Alla är utbildade på Malmö Konsthögskola.

Innanför dörrarna möts man av Kajsa Dahlbergs installation ”Någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga (Vykort från Jerusalem 22/4 1911- 24/1 1999)”. Som framgår av titeln är det en samling av vykort från svenskar på besök i Jerusalem. Det som först slår mig är den genomtänkta och eleganta presentationen av de ca 500 vykorten. De ligger skyddade under glas på specialtillverkade bord. Tack vare att borden har dubbla bordsskivor, de övre i glas och det undre av spegelglas, är det möjligt att både läsa texten och se vykortets motiv, som reflekteras i spegelglaset. Bakgrunden till verket får jag reda på av konsthallens personal. Kajsa blev inbjuden att delta i en utställning i Israel. Hon visste inte vad hon skulle ställa ut och kände sig vilsen som svensk konstnär i förhållande till Israel. I verket ”Någon oro förmärks inte, (…)” har hon hittat ett sätt att sammanföra de båda länderna. Kajsa visar även filmen ”20 Minutes (Female Fist)” där hon, med linsskyddet på, har intervjuat en dansk kvinna som har försökt skapa porrfilm för lesbiska kvinnor. Pornografi utan koppling till porrindustrin skapad av kvinnor, för kvinnor och med kvinnor känns betydligt mer sympatiskt än traditionell pornografi.


Petra Bauer, som framför allt är filmare, har också valt en intressant och lättillgänglig form i verket ”Samtal: Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer”. Det här är en traditionell, gedigen intervju av Stina Lundberg Dabrowski men med en mindre känd person – Petra. Ämnet är också annorlunda och betydligt smalare än vad som vanligtvis behandlas i dylika intervjuer, nämligen kvinnlig konstfilm. Men det handlar inte bara om Petras skapande, vilket intervjun ger sken av, utan man får även en inblick i kvinnliga filmkollektiv under 70-talet. Petra låtsas att hon ingick i dessa kollektiv, vilket fullständigt sätter myror i huvudet på mig eftersom jag omöjligt kan förstå att hon kan vara så gammal. Det är spännande och intressant hur hon har kombinerat den ”breda” Stina Lundberg Dabrowski med smal kvinnlig konstfilm.

Maria Lusitano Santos film ”The War Correspondent” visar bilder av kriget från1850-talet, då modern krigsrapportering växte fram under Krimkriget, fram till våra dagar. Bilderna är välkända, även om jag inte har sett just dessa. Filmen är en blandning av heroiska propagandabilder och verklighetens mardröm och människoslakt. Detta är ingen ny diskussion men alltid lika angelägen, så länge det finns krig. Maria Lusitano Santos visar sakligt och effektfullt hur krig skildras i olika sammanhang, utan att för den skull tvinga på någon sin åsikt.

Detta är en utställning som kräver sin tid. Totalt ingår det sju filmer. Tillgänglig information består av en A4-sida som presenterar konstnärerna och mycket kortfattat, deras olika verk. Men inte mer än vad man själv får reda på om man ägnar utställningen lite tid. Jag skulle vilja veta mer. Och det får jag när jag frågar konsthallens personalen. Det är bra. Bra är också att det är dagliga kortvisningar mellan kl 12.15 och kl 12.30, förutom de ordinarie visningarna. Men jag hade velat kunna hitta mer information på egen hand, kunnat läsa själv i anknytning till verken. Det tycker jag utställningen förtjänar.

På utflykt till det gamla goda 80-talet

Var på utflykt i helgen. Kollade in den österlenska våren och beundrade Fyledalens nyutslagna bokarna. Efter en intensiv gullvivs- och backsippeskådning behövde energin fyllas på. Färden gick till Olof Viktors bageri och café. Vi har aldrig varit där förut men det visade sig vara ett välbekant ställe. I den gamla kringbyggda gården fanns på 80-talet ett galleri – Galleri Glemminge (där maken jobbade en sommar). Galleristen hette Rolf Dahlström och var gift med konstnären Birgitta Westberg. Under en period arbetade hon med grafiska tryck i en formalistisk, non-figurativ stil med tonande färgfält. Just ett sådant blad hänger över vår soffa. Och det är en av mina favoriter.

Galleri Glemminge (1967-99) var ett mycket välkänt galleri och hade också en vänförening, där både maken och svärföräldrarna var medlemmar. Även jag har varit på en av deras vernissager i slutet av 80-talet, tillsammans med bl.a. Ernst Günther (en av mina största näraenkändis-upplevelser). Som medlem i vänföreningen fick man varje år ett grafiskt blad. Så vi har några stycken av deras blad på väggarna där hemma, men bara ett av Birgitta Westberg. Hemma hos svärföräldrarna fanns det fler och om dem tyckte jag väl sådär. Välgjorda och bra, men inget som egentligen intresserar mig. Ungefär detsamma tyckte jag om bladet som hängde över soffan. Tills en dag … då jag upptäckte att färgerna var de samma som österhimlen vid soluppgång en vacker sommarmorgon. Inget hade egentligen förändrats men jag hade hittat en ingång till motivet. Sedan dess älskar jag vår soff-tavla. Vad lär man av detta? Jo, att det aldrig är för sent att upptäcka bra konst. Och på Olof Viktors kan man fika gott, om än ganska dyrt.

Vad gör dom på Konsthögskolan i Malmö?

Vad de avgående treorna har sysslat med har man under andra halvan av april kunnat se i en utställning i Konsthögskolans eget galleri på Ystadgatan 2. Som det ofta är vid samlingsutställningar är variationen stor. Det gäller även när det är 16 konststuderande som ställer ut. Här finns både måleri, film, installation, skulptur, korsstygnsbroderi m.m. och det tar sin lilla tid att gå igenom utställningen, om man inte vill missa något.

Mitt första stopp blir Stina Midsaeters film och installation "Anal Death" som visas i en tv på ett rosa podium. På båda sidorna av tv:n står ett gravljus och mitt emot en rosa bänk att sitta på. Filmen är hela 70 min lång så jag ser inte hela utan kanske bara 1/3. Alla har vi kanske någon gång fantiserat om hur det skulle vara om man var död,hur omgivningen skulle reagera och hur de skulle få ångra alla orättvisor de hade utsatt en för. Stine Madseater har tagit det ett steg längre och låtit släkt, vänner och bekanta föreställa sig och berätta hur det skulle vara om Stine själv dog. De berättar om minnen, vad de skulle ha på sig på begravningen, tankar om vad som händer efter döden mm. Det känns väldigt äkta – det är väldigt äkta. Såpass att jag känner mig tvungen att fråga hon som vaktar om det är en verklig död eller ej. Monologerna framförs inlevelsefullt och på största allvar. Döden är inget ämne man vanligen diskuterar, förutom när man drabbas. Därför är det fint att få ta del av dessa okända människors tankar om döden och allt döden för med sig. Filmens rosa "inramning" och de otraditionella begravningskläderna som visas upp, gör det personligt samtidigt som det avdramatiserar ämnet. Stine själv har iklätt sig rollen som en fiktiv bror och ger sin syn på sig själv som död syster. Jag utgår ifrån att hon har spelat den rollen även vid inspelningen, för att hjälpa dem hon har filmat.

Tim Hansen har skapat en skulpturgrupp "Familiar Scene" som enklast kan beskrivas som ett förvuxet möblemang för folk på styltor. Materialet är en järnstomme som är påbyggd med vax. Det ser ut som stearin men med mer dropp- och rinnstruktur än vad det blir på handstöpta ljus. Materialet är vacker, ömtåligt och har en lätthet i sin karaktär, vilket även möblernas långa ben bidrar till. Verket påminner mig om Meta Isæus Berlins miniatyrmöblemang i tunn, vit lera. Samma ömtålighet och fantasifulla Alice i Underlandet-aktiga framtoning. (Möbler är ett återkommande tema i Metas konst där de ofta får symbolisera något större). Självklart går också mina tankar till Joseph Beuys och hans "fett-skulpturer" från 60-talet och "Fettstolen" från -81. Verkets titel får mig att tänka på det lilla barnet, för vilket vanliga möbler är onåbara. Kanske handlar det också om onåbarhet i bildlig mening.

Som en mindre men fin installation presenterar Danilo Stankovic sina målningar. Eller är det tygtryck, eller möjligtvis någon form av batikfärgning? Jag kan inte avgöra tekniken mer än att det är färg på textil. Den största "Sunrise" påminner om en religös bild. Slättlandskapet och himlen med molnformationer och genombrytande solstrålar skulle kunna ingå i en modern altartavla, om man bortser från bildens förgrund. Här ligger dödskallar prydligt uppradade, och den röda färgen som strömmar över landskapet skulle mycket väl kunna vara blod eller eld. Med soluppgången kommer ljuset, som gör det möjligt att se - en ögonöppnare? Det första, snabba intrycket av bilden och helhetsintrycket, som jag uppfattar först i andra hand, krockar med en smäll. Det är välgjort och kontrasterna är mycket effektfulla.

Max Ockborn visar sina arbeten som en miniuställning i utställningen, och innan jag hittat boken är det ganska obegripligt. Tre glasmontrar placerade på varsin vit låda. "Glass Box #1" innehåller ett litet snidat träskrin; "Glass Box #2" en silverglänsande puck; och "Glass Box #4"(3:an är inte med) en ganska lång pinne som är bränd i ena änden. Boken, som inte är särkskilt tjock, ligger på en egen låda där det också finns en sittplats för läsning. I "Glass Box #1" är det själva den vita lådan som är det intressanta, vad lådan innehåller förklaras i boken. Silverpucken är det som återstår om man bygger ett hus, eller kanske snarare ett skjul av återvunnet trä, river det, drar ur alla spikar, samlar spikarna i en burk och smälter ner dem. Den brända pinnen är stammen efter en norsk julgran som använts som eldgaffel när man brände träet som skjulet var byggt av. Alltså, det som visas i utställningen är resultatet av en konstnärlig process som bl.a. inbegrep en "slägg-happening" när skjulet skulle rivas. Allt finns dokumenterat i boken. För mig blir verket som en gåta eller en rebus, och det är kul att hitta lösningen, att förstå. Silverpucken är dessutom estetiskt tilltalande.

Jag avslutar rundvandringen med Malin Franzéns film "Further in Further out". Rummet där filmen visas är becksvart, noga avskärmat med svarta draperier. Därför känner jag mig lätt desorienterad när jag först kommer in och rummet känns mycket större än vad det är. Även filmen är svart, svartklädda människor i ett svart rum med enbart en enkel ljuskälla. Inget ljud. Allt som syns är ansikten, armar och händer. Långsamt rör sig människor in och ut ur ljusets cirkel, dyker upp och försvinner. Väldigt långsamt, i ett neddraget tempo. Det de gör är att ägna sig åt den här tillitsövningen där man ska falla baklänges och låta sin kompis fånga upp en. I filmen ser det ut som om de försvinner in i mörkret respektive tonar fram, i en enda stilla, rytmisk rörelse. Det är så vackert, lugnt, rogivande och meditativt. Och egentligen är det bara människor, mörker och ljus. Malin Franzéns film platsar i bland de tio bästa jag har sett. Jag är så glad att jag kom hit.

Om du själv vill ta del av Konsthögskolans arbeten och befinner dig i närheten av Malmö, så har du världens chans de kommande veckorna. Den 13-23 maj har Konsthögskolan årsutställning i sina lokaler på Föreningsgatan 42. Förutom själva skolan kommer även gården att var full med konst. Vi kanske ses!