Mitt första stopp blir Stina Midsaeters film och installation "Anal Death" som visas i en tv på ett rosa podium. På båda sidorna av tv:n står ett gravljus och mitt emot en rosa bänk att sitta på. Filmen är hela 70 min lång så jag ser inte hela utan kanske bara 1/3. Alla har vi kanske någon gång fantiserat om hur det skulle vara om man var död,hur omgivningen skulle reagera och hur de skulle få ångra alla orättvisor de hade utsatt en för. Stine Madseater har tagit det ett steg längre och låtit släkt, vänner och bekanta föreställa sig och berätta hur det skulle vara om Stine själv dog. De berättar om minnen, vad de skulle ha på sig på begravningen, tankar om vad som händer efter döden mm. Det känns väldigt äkta – det är väldigt äkta. Såpass att jag känner mig tvungen att fråga hon som vaktar om det är en verklig död eller ej. Monologerna framförs inlevelsefullt och på största allvar. Döden är inget ämne man vanligen diskuterar, förutom när man drabbas. Därför är det fint att få ta del av dessa okända människors tankar om döden och allt döden för med sig. Filmens rosa "inramning" och de otraditionella begravningskläderna som visas upp, gör det personligt samtidigt som det avdramatiserar ämnet. Stine själv har iklätt sig rollen som en fiktiv bror och ger sin syn på sig själv som död syster. Jag utgår ifrån att hon har spelat den rollen även vid inspelningen, för att hjälpa dem hon har filmat.
Tim Hansen har skapat en skulpturgrupp "Familiar Scene" som enklast kan beskrivas som ett förvuxet möblemang för folk på styltor. Materialet är en järnstomme som är påbyggd med vax. Det ser ut som stearin men med mer dropp- och rinnstruktur än vad det blir på handstöpta ljus. Materialet är vacker, ömtåligt och har en lätthet i sin karaktär, vilket även möblernas långa ben bidrar till. Verket påminner mig om Meta Isæus Berlins miniatyrmöblemang i tunn, vit lera. Samma ömtålighet och fantasifulla Alice i Underlandet-aktiga framtoning. (Möbler är ett återkommande tema i Metas konst där de ofta får symbolisera något större). Självklart går också mina tankar till Joseph Beuys och hans "fett-skulpturer" från 60-talet och "Fettstolen" från -81. Verkets titel får mig att tänka på det lilla barnet, för vilket vanliga möbler är onåbara. Kanske handlar det också om onåbarhet i bildlig mening.
Som en mindre men fin installation presenterar Danilo Stankovic sina målningar. Eller är det tygtryck, eller möjligtvis någon form av batikfärgning? Jag kan inte avgöra tekniken mer än att det är färg på textil. Den största "Sunrise" påminner om en religös bild. Slättlandskapet och himlen med molnformationer och genombrytande solstrålar skulle kunna ingå i en modern altartavla, om man bortser från bildens förgrund. Här ligger dödskallar prydligt uppradade, och den röda färgen som strömmar över landskapet skulle mycket väl kunna vara blod eller eld. Med soluppgången kommer ljuset, som gör det möjligt att se - en ögonöppnare? Det första, snabba intrycket av bilden och helhetsintrycket, som jag uppfattar först i andra hand, krockar med en smäll. Det är välgjort och kontrasterna är mycket effektfulla. 
Max Ockborn visar sina arbeten som en miniuställning i utställningen, och innan jag hittat boken är det ganska obegripligt. Tre glasmontrar placerade på varsin vit låda. "Glass Box #1" innehåller ett litet snidat träskrin; "Glass Box #2" en silverglänsande puck; och "Glass Box #4"(3:an är inte med) en ganska lång pinne som är bränd i ena änden. Boken, som inte är särkskilt tjock, ligger på en egen låda där det också finns en sittplats för läsning. I "Glass Box #1" är det själva den vita lådan som är det intressanta, vad lådan innehåller förklaras i boken. Silverpucken är det som återstår om man bygger ett hus, eller kanske snarare ett skjul av återvunnet trä, river det, drar ur alla spikar, samlar spikarna i en burk och smälter ner dem. Den brända pinnen är stammen efter en norsk julgran som använts som eldgaffel när man brände träet som skjulet var byggt av. Alltså, det som visas i utställningen är resultatet av en konstnärlig process som bl.a. inbegrep en "slägg-happening" när skjulet skulle rivas. Allt finns dokumenterat i boken. För mig blir verket som en gåta eller en rebus, och det är kul att hitta lösningen, att förstå. Silverpucken är dessutom estetiskt tilltalande.Jag avslutar rundvandringen med Malin Franzéns film "Further in Further out". Rummet där filmen visas är becksvart, noga avskärmat med svarta draperier. Därför känner jag mig lätt desorienterad när jag först kommer in och rummet känns mycket större än vad det är. Även filmen är svart, svartklädda människor i ett svart rum med enbart en enkel ljuskälla. Inget ljud. Allt som syns är ansikten, armar och händer. Långsamt rör sig människor in och ut ur ljusets cirkel, dyker upp och försvinner. Väldigt långsamt, i ett neddraget tempo. Det de gör är att ägna sig åt den här tillitsövningen där man ska falla baklänges och låta sin kompis fånga upp en. I filmen ser det ut som om de försvinner in i mörkret respektive tonar fram, i en enda stilla, rytmisk rörelse. Det är så vackert, lugnt, rogivande och meditativt. Och egentligen är det bara människor, mörker och ljus. Malin Franzéns film platsar i bland de tio bästa jag har sett. Jag är så glad att jag kom hit.
Om du själv vill ta del av Konsthögskolans arbeten och befinner dig i närheten av Malmö, så har du världens chans de kommande veckorna. Den 13-23 maj har Konsthögskolan årsutställning i sina lokaler på Föreningsgatan 42. Förutom själva skolan kommer även gården att var full med konst. Vi kanske ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar