På äventyr i Havanna, del 2

Samtidskonsten speglar omvärlden

Innanför utställningssalarna har galleriet La Casona sitt arbetsrum, som är ytterligare en utställningssal fullproppad med samtidskonst. Här finns väldigt mycket att se och vi fotograferar det vi gillar mest. Men såhär i efterhand inser jag att jag borde ha fotograferat mycket mer. Tyvärr vet jag inte vilka de olika konstnärerna är, inser att jag borde ha tagit reda på det på plats. Åter igen sätter spanskan käppar i hjulet. Det skulle nog gå att ta reda på namn, jag har en mailadress. Fast just nu får det vänta. Jag vet ingeting om verken eller konstnärerna. Det jag kan förmedla är det jag ser.


Fotomontage: Ett modernt Frankensteins monster? Olika kroppsdelar har sammanfogats till en ny människa. En kvinnas kropp, mannens huvud. Kroppsdelarna fasttejpade och fastsydda mot den silverskimrande bakgrunden. Eller inte sydda utan snarare najade med metalltråd eller med metallhakar. Könlös eller två kön i samma kropp. Manligt - kvinnligt. Plastikoperationer och skönhetsideal.








Uniformas: Knappnålar prydligt monterade på textil, som ett gammaldags nålkuvert med synålar. Varje nål i raden är exakt likadan som de andra och alla rader är lika långa. Men inte ändå. Raderna är inte så jämna vid en närmare granskning. Vissa eller t.o.m. många nålar sticker ut ur de jämna raderna, med sitt huvud eller sin vassa spets. Sticker upp eller är nedtryckt. Talesätt och ordlekar ger många associationer. Hur låter de spanska talesätten?





Buntar med gamla foton: Märkligt gripande verk och samtidigt så enkla. Gulnande gamla foton från årtiondena runt förra sekelskiftet ihopbuntade och ombundna med ett grovt snöre. Ett liv, en släkt, en epok sammanfattat i en bunt foton. Kanske är jag extra mottaglig eftersom jag nyligen har förlorat min far och har fördjupat mig i min släkts historia.





Ett fotocollage: Åter igen gamla foton men här förminskade och samlade i ett cirkulärt collage runt ett centrum. I centrumet ett föremål, troligen någon sorts lins. Små bitar som bildar en helhet.












Stort foto: Pojke/ung man vadar iland från en provisorisk flotte. Framför fotot är snören uppspända i ett rutnät för luffarschack, där man ska få tre i rad. Alla rutor är ifyllda med kryss eller ringar - i form av nollor. Men ingen har vunnit och ingen kan vinna. Båflyktingar, kubanska båtflyktingar?

När jag berättar att jag jobbar med konst och hur imponerad och förtjust jag är i deras samling blir vi visade till ytterligare en sal, som inte är öppen för allmänheten. Här finns minst lika många och intressanta verk.


"3D-foto": En vacker och lite drömskt bild. Foto av Havanna från havet, med den berömda bil- coh promenadstråket närmast muren mot havet. Fotot av fåglarna är monterat på en glasskiva framför fotot med stadsvyn. Ett enkelt men fascinerande effektfullt grepp.



Färgfoto: Återigen knappnålar men här på ett helt annorlunda sätt. Ett kvinnligt underliv där könshåret ersatt med en hög med knappnålar. Förvillande likt den normala, mörka hårtriangeln fast samtidigt fullkomlig annorlunda. Det känsliga underlivet, de vassa nålarna. Det mest intima i en extrem närbild utan att på något sätt vara pornografiskt. Kvinnlig smärta: mensvärk, förlossningar, överkänslighet. Ett utsatt kön. Smärtan att ha begränsade möjligheter, bara för att man har råkat födas med fel kön. Ett verk som är extremt enkelt och starkt.


Olje- eller akrylmålning: Färgstarkt och kraftfullt. En effektfull och verksam användning av olika färg i förhållande till motivet: halsbandet och passet, affären avslutas. Den utsattes situation, på flykt undan en ohållbar tillvaro?

Innan vi lämnar galleri La Casona får jag med mig en bunt vernissagekort och liknande. Jag önskar verkligen att jag kunde spanska, killens, som visade oss runt, engelska var skral. Jag önskar att jag hade kunnat prata mer med dem som jobbar där och fått veta med om verken, konstnärerna och det kubanska konstlivet i största allmänhet. Detta första möte med den kubanska samtidskonsten har gjort mig ännu mer nyfiken på det kubanska samhället, som på många sätt är unikt. Isolerat, icke-kommersiellt (på gott och ont) och en socialistisk diktatur med en brokig historia. Fick tillgång till internet först 2009, men det är mycket dyrt. En sak är säker, jag vill se mer av den kubanska samidskonsten!

Konstrundor i Skåne under påsken!

Bo Cronqvist är en av våra duktiga konstnärer som arbetar både i olja, etsning och litografi, men på senaste tiden har det mest blivit oljor och etsningar. Har han ett eget litet koppartryckeri hemma i villan, vägg i vägg med ateljén. I årets Konstrunda kommer Bo för första gången att visa sin ateljé och sitt tryckeri i villan på Ejdervägen 1D i Lund. Här får besökaren en unik chans att få inblick i tryckeriprocessen och hur tryckplåten av koppar bearbetas med hjälp av syra.

I påskveckan har Bo öppet kl. 10-18 under långfredag till annandag påsk. Men han håller även öppet kl. 17-20 under veckodagarna i veckan därpå och kl. 10-18 helgen därpå.

Om du är sugen på att besöka andra konstnärer så är vårt förslag att du åker runt i Skåne under påsken och tittar på all härlig konst! Här hittar du mer information om de åtta olika konstrundorna:

Östra Skånes Konstnärsgille
Västra Skånes Konstnärsgille
Nordvästra Skånes Konstnärsförening
Konstrundan Mittskåne
Konstnärsgruppen Sydväst
Fria Konstnärers Gille
Skurupsbygdens Konst & Hantverksförening
IASE (International Artists Society Europé)

Akvarellmålningens svåra konst

En gång för längesedan var jag en ung student i konsthistoria som ville prova på det där med att skapa egen konst. Helt enkelt praktisera mina nyvunna teoretiska kunskaper. Jag anmälde mig till en kvällskurs i akvarellmålning. Jag har alltid tyckt om och varit duktig på att rita, och var ofta bäst i klassen. Men jag hade aldrig förut gått någon kurs; det jag kunde hade jag utvecklat på egen hand eller genom skolans alltför ofta mediokra teckningslektioner. Alltså, efter att ha upptäckt vilka underverk Albrecht Dürer och William Turner kunde skapa med akvarellfärg var det här en teknik jag ville prova på. Utrustad med minsta färgskrinet från Windsor & Newton och två mårdhårspenslar i olika storlekar gav jag mig i kast med min första akvarellmålning. Det funkade inte alls! Så här i efterhand kan jag tala om att det sällan gör det när man har Albrech Dürers "Haren" som förebild. Särskilt inte om man är nybörjar-akvarellist. Lite enklare var det att åstadkomma något som till vissa delar vagt påminde om William Turners "Soluppgång över Venedig". Men jag kände mig mycket förbittrad och lurad. Hur hade han egentligen gjort, den där Albrecht? Det kändes fullkomligt omöjligt att det skulle gå att åstadkomma något sådant som "Haren" med
akvarellfärger. (Så småningom fick jag reda på att han förutom akvarell även använt sig av gouache-färg; som är en täckande vattenfärg som man därför kan måla vitt med, vilket man inte kan med den transparenta akvarellfärgen. Se'n var det ju också det där att han är en av konsthistoriens främsta bildkonstnärer. Fast det var ju mer av en bagatell!)

Långt senare, mer än 20 år senare, skulle jag tillsammans med goda tjejkompisar på utflykt till landskapsmåleriets Mekka - Österlen, närmare bestämt till Kivik. Idén var att vi skulle vara aktiva och måla, vilket ingen av oss gjorde i vanliga fall. Både akvarellskrinet och mårdhårspenslarna var med. Det visade sig att initiativtagaren inte riktigt hade tänkt som jag utan snarare spännpapp och plakatfärger, färgstark expressionism och gemensamt skapande på stranden. Jag hade mer tänkt mig att i lugn och ro sitta och pilla med akvarellfärgerna framför en vacker vy. Egensinnig som jag är övergav jag minna vänner i sanden. (Det var verkligen något jag behövde: lugn och ro och ensamhet i naturen. En av de saker som är så bra med goda vänner, som dessutom är i samma livsfas som en själv, är att de förstår så'nt.) Jag hittade min vindskyddade hörna med utsikt över Kiviks branta backar och packade upp utrustningen. Men akvarellmålning är svårt. Jättesvårt. Även efter 20 år då man har lärt sig ett och annat. Det är så mycket man vill få rätt, färger, linjer, propotioner mm, mm. Och akvarellfärg torkar snabbt och går inte att måla över eller korrigera. Nu hade jag inte ägnat de senaste 20 åren åt akvarellmålning, tvärtom. Det har bara hänt någon enstaka gång då och då att akvarellskrinet har åkt fram. Men en liten del av de 20 åren har jag ägnat åt den unika samling av konstnärsskisser som finns på Skissernas Museum i Lund. Där upptäckte jag bland annat att det är långt ifrån alltid som geniala konstnärer skapar mästerverk. På ”Skissernas” hittar man alla sorters skisser: de med kaffefläckar och fotavtryck, skisser där inköpslistan är nedklottrad i kanten eller skisser som får en att undra om de verkligen är gjorda av konstnären (eller om det är hans barn som har varit framme och kluddat?). Men även skisser som är bättre än det färdiga konstverket. Den stackars Näcken med bruten nacke här till vänster är en modell gjord av Carl Friesendahl (1886-1948). Den färdiga skulpturen hittar man på innergården till Statens Historiska Museum i Stockholm. Dessvärre har jag inte varit där så jag kan inte säga om även denne Näck har bruten nacke. Det intressanta är att skisserna, som även de finns på Skissernas museum, är fantastiskt fina och enligt mig mycket bättre konst än det fullbordade verket. Jag kan rekommendera ett besök! Nåväl, när man ger sig i kast med sitt eget skapande är det mycket bättre att ha konstnärers taffliga skisser i bakhuvudet, än de verkliga förebilderna - mästerverken. För dessa har ju vanligen föregåtts av ett antal mer eller mindre lyckade skisser. Och det är någonting man aldrig får se, utom på Skissernas museum då.

ROCK ART på Mornington Hotel i Göteborg

Torsdagen den 25:e mars kl. 18 - 21 har utställningen ROCK ART nypremiär hos vår samarbetspartner, Mornington Hotel i Göteborg på Kungsportsavenyn 6. Utställningen pågår mellan den 25:e mars och den 25:e april.

ROCK ART ställde ut på Eriksberg i Göteborg under hösten 2009 och blev mycket uppmärksammad. Delar av utställningen har därefter besökt såväl Stockholm som New York. Bakom ROCK ART står två killar med erfarenhet av bl.a. musikvideoproduktion och möbeldesign.

Nu flyttar utställningen in hos Mornington Hotel vilket sker i samband med lanseringen av ROCK STAR FLOOR. ROCK STAR FLOOR innebär en egen hotellvåning med fyra sovrum, ett vardagsrum och en egen takterrass. Alltså en separat hotellvåning för 4 - 7 personer, högst upp i huset på 7:e våningen och som ingen annan hotellgäst har tillträde till. Vilken lyx!

Utställningen, som pågår fram till slutet av april, visas i lobbyn, på olika hotellvåningar och inte minst i hotellets helt nya ”vardagsrum” på 7:e våningen.

Välkommen på en rockinspirerad vernissagekväll.

På äventyr i Havanna, del 1

In i lugnet, till en överraskande konstupplevelse
Så är vi tillbaka i Havanna efter 1½ veckas sol, bad och djungelutflykt. Vårt hotell i gamla delen av Havanna ligger helt nära det nyrenoverade torget Plaza Vieja. Vid torgets västra sida ligger någon sorts institution för kubansk konst. Under en rekognoseringsrunda på egen hand tittar jag in i den lilla souvenir- och konstbutik invid institutionens port. Förutom vykort och Che Guevara t-shirts finns här fina affischer och litografier i olika storlekar, som man själv får bläddra bland! (Som gammal musei- och gallerianställd blir man lite förskräckt – inga vita handskar eller skyddande plastfickor här inte.) Jag hittar ett mindre blad för 10 CUC (10 CUC, peso convertible, är ungefär 90 svenska kronor) som blir en perfekt försenad födelsedagspresent till min syster. Många av de små och medelstora bladen kostar 10-25 CUC och affischerna 5 CUC. Det är väldigt prisvärt. Vid ett senare besök tillsammans med familjen väljer 9-åringen och tonåringen varsitt blad och stordottern en affisch. Verkligt trevliga och annorlunda reseminnen.

En banderoll ut mot torget talar om att det pågår en utställning med kubansk samtidskonst. Men den här institutionen är ingen vanlig konsthall utan verkar mer vara något sorts konstcentrum där flera olika organisationer huserar. Det är svårt att veta säkert när ens spanskkunskaper är minimala och det inte finns några engelska skyltar. Det är inte precis något turistställe. Genom porten kommer man in på en pelaromgärdad innergård med palmer och cafémöbler. Även om Havanna känns betydligt mindre hektisk än vanliga storstäder är det med en känsla av lättnad som man stiger in i denna stillhet. Vänlig personal visar oss trappan upp till andra våningen där utställningssalarna finns. Och när vi ser det svarta tygstycket som täcker den öppna dörren är vi säkra på att vi har kommit rätt och jag – jag känner mig som hemma. Utställningen är av en kubansk konstnär vars namn vi dessvärre inte kunde upptäcka. Jag vet ingenting om kubansk konst, och väldigt lite om central- och sydamerikansk konst över huvud taget, så jag har inga förväntningar alls. Utställningslokalen består av två stora, svagt upplysta rum. I det första rummet finns en stor träkonstruktion, en gigantisk trälåda där vissa partier av lådans träsidor är borta och istället visar svarta ytor med otydliga, grå konturer. I det svaga ljuset är det svårt att urskilja vad konturerna visar. Men efter hand som ögonen vänjer sig ser vi att konturerna visar olika delar av människokroppen: hjässor, fotsulor och liggande kroppar sedda från sidan. Plötsligt förstår vi vad det är – en gigantisk transportlåda fullpackad med liggande människor. Lösa träluckor uppställda mot rummets väggar får sin förklaring, det är transportlådans öppnade sidodelar. Lådans stämplar, MADE IN THE WORLD, är en annan pusselbit. Det är en överväldigande och lite skrämmande känsla då det står klart för oss att verket föreställer en totalt extrem form av människotransport: människor bokstavligt packade som sillar i en trälåda. Verket gör ett oerhört starkt intryck, till sitt innehåll och i sitt utförande. Träets ljusa, ohyvlade sidor kontrasterar markant mot de öppnade delarnas mattsvarta ”teckningar”, som främst kan liknas vid otydliga negativ. Det här är väldigt bra gjort. Och vi är så glada över att helt oväntat hitta ett så här starkt och bra konstverk i vårt allmänna omkring-turistande. I det andra, lika mörka rummet består verket av ett antal varierande lastpallar av trä, slarvigt ihopfösta i rummets ena hörn. Vad är det här? Trots att vi nu vet att det kan finnas mer att hitta och kikar runt från olika håll upptäcker vi ingen mer ledtråd. Men med tanke på temat människotransport går tankarna osökt till människors flykt över havet i rangliga farkoster och lastpallarna blir till en hög med strandade, ilandflutna flottar. Inte alls av samma kaliber som människolådan men det passar väl in i ämnet för utställningen.



Förfriskade till kropp och själ återvänder vi ut i Havannas folkliv och salsamusik. En sanning som som tål att upprepas är att gallerier och konsthallar ofta är som oaser i stadslandskapet. Eller kanske snarare som små öknar i den centrala och myllrande oasen dit alla tar sig. En tyst och stilla öken där man får en chans att pausa, tänka efter och samla krafter innan man åter ger sig ut på shopingturen, upptäcksfärden, restaurangjakten eller vad det nu kan röra sig om. Så, glöm inte bort konsten därute - en vilsam öken för kroppen och ett vattenhål för själen!