Akryl, gouache, akvarell….

Ja, ibland är det svårt att hänga med i de olika teknikerna som konstnärerna använder sig av när de skapar konst med en pensel i sin hand. Vad är vad och vad är skillnaden? Här ska vi försöka reda ut begreppen kring några av de många tekniker som finns används. Naturligtvis finns det många fler tekniker men vi har valt att fokusera på de vanligaste och mest traditionella sätten att måla på.

Akrylfärg är en snabbtorkande färg som innehåller färgpigment blandat med ett akrylbindemedel. Akrylfärger är vattenlösliga tills de har torkat och har högre lyster än till exempel oljefärg. Ofta väljer en konstnär att arbeta med akryl för dess snabba torkningstid vilket kanske passar en del konstnärer bättre än t ex den långsamtorkande oljefärgen. Förr ansågs akryl inte vara lika ”fint” att arbeta med som olja då det är en plastfärg men nu är den mycket populär och nästan lika etablerad som oljefärg. Inger H Finnman från Dalby arbetar gärna i akryl.

Oljefärg är en långsamtorkande färg som består av färgpigment och en oxiderande olja, främst linolja. Som lösningsmedel använder man traditionellt balsamterpentin. Oljefärg torkar genom att oljan i färgen oxiderar. Det är en egenskap som bara vissa oljor har, till exempel linolja, vallmofröolja och safflorolja. Anledningen till att vita oljefärger torkar långsamt är att man istället för linolja ofta använder den mer långsamtorkande saffloroljan för att minska färgens gulnande. Tack vare att färgen torkar så långsamt ger det konstnären möjlighet att skapa mjuka toningar. Från 1100-talet omtalas oljemåleri i Europa, men 1400-talet är den tid då det ordentligt slår igenom i den europeiska konsten. Nu för tiden finns det oljefärg som är vattenbaserad vilket gör den betydligt mer miljövänlig och lättare att arbeta med eftersom den är vattenlöslig. Ingrid Schau från Malmö målar traditionella oljor.

Tempera Ordet kommer från latin och betyder ”blanda” eller ”röra ihop”. Tempera är ett medium som används för att binda olika former av pigment. Tempera omfattar äggula, gummi arabicum, lim och olja. Äggoljetempera har blivit synonymt med medeltida måleri, men faktum är att ägg mest användes i södra Europa medan man i norra Europa ofta använde olja och lim. När färgen lagts på torkar den mycket snabbt, vilket gör det omöjligt att måla "vått-i-vått". Färgskillnader mellan den våta och den torkade temperan gör det svårt att finna samma färgton, när man målar över. Eva Carlstein från Ängelholm målar gärna i tempera.

Akvarellmålning hör, enligt vissa, till de svårare målningsteknikerna. Det är en målningsteknik där färgen läggs på i transparenta skikt på ett tjockt, lätt sugande papper. Pappersytans struktur kallas gräng och finns av flera slag. Akvarellpapper levereras i block med limmade kanter runt om, så att papperet håller sig slätt, när det blir fuktigt av färgen. Akvarell målas ofta med en tjock pensel som kan hålla mycket vätska, samtidigt som den kan formas till en mycket fin spets. Den finaste kvaliteten görs av mårdhår eller sobelhår. Typiskt för akvarellmålning är att man inte målar vitt. Vita partier fås genom att man lämnar det vita papperet omålat. Vill man måla ljusa toner använder man sparsamt med färgpigment i vattenlösningen, och då lyser papperets färg lättare igenom. Jeanette Öberg från Svedala är en modern akvarellmålare.

Gouache och akvarell liknar varandra mycket, skillnaden är att akvarell är transparant och gouache är täckande. Gouache är alltså en täckande vattenfärg som görs av mindre fint rivet pigment än det som ingår i transparenta akvarellfärger. Liksom i ren akvarell utgörs bindemedlet av gummi arabicum. Gouachemåleri är ypperligt för motiv som behöver bearbetas eftersom man kan lägga mörkare färger och sedan tillföra ljusare detaljer, ett förfarande som inte passar för akvarell. Det är vanligt att man målar gouache på akvarellpapper. Kjell Wihlborg från Käglinge använder gouache i sina naturbilder.

Konst uppåt väggarna

Hur ska man tänka när man ska dekorera sina väggar där hemma? Finns det någon gyllene regel eller nått facit man kan kika i?
Nej, egentligen inte. Det viktigaste är nog att man är konsekvent och har en tanke bakom upphängningen. Det blir oftast inte något lyckat resultat om man bara tar tavla för tavla och hänger upp där man tycker den passar. Helhet är det som gäller för att allt ska komma till sin rätt: både tavlor, arkitektur och övrig inredning i hemmet. Sen är det naturligtvis också viktigt att ta hänsyn till att varje människa har sin egen stil och estetiska uppfattning.
Att samla konsten till en eller ett par platser i rummet gör att man får fokus på konsten – om det är det man vill eftersträva! Och för att få harmoni i rummet kan man blanda ljusa och mörka tavlor - ljusa tavlor i hörnen av rummet ger känsla av rymd och gör rummet större och ljusare.
På vilken höjd ska tavlan hänga? En bra och väldigt enkel tumregel är att tavlans mitt ska hänga i ögonhöjd. Annars kommer här lite fler tips på hur du kan tänka.

I grupp?
Var inte rädd att gruppera tavlor så att de bildar en helhet. Lägg ut dem på golvet och komponera dem så det ser snyggt ut och passar storleksmässigt där du ämnar hänga dem. Ha en röd tråd när du väljer tavlor, t ex en medveten mix av motiv eller ramar, foton av familjemedlemmar eller en enhetlig färgskala. Har du många tavlor i olika storlek så kan det bli harmoniskt och modernt att samla dem inom en fyrkant.
Att göra en tavelvägg som är nästan helt fylld från golv till tak kan se riktigt häftigt ut och skapa ”gallerikänsla” i hemmet. Ett annat knep är att använda likadana ramar till alla tavlor. Då kan motiven och stilen på tavlorna variera ordentligt men ändå få känslan att höra ihop. Häng sedan tavlorna ganska tätt och koncentrerat för ett lugnare intryck.

På mittlinje
Utgå ifrån mitten på tavlorna och hänga upp dem utifrån den linjen. Principen är att mitten av tavlorna hänger på samma linje, vilket skapar balans och omväxling.

Baslinje
Utgå från tavlans underkant och skapa en harmoni genom att hänga alla tavlor på samma linje, dvs samma höjd från golvet. Detta sätt att hänga passar bäst för tavlor med likartade, litet större format.

Överkant
Utgå istället från tavlornas överkant. Häng inte för många tavlor på rad, då kan det lätt så ut som om du har hängt upp dem på ett klädstreck!
Konstiga ställen?
Det finns mindre bra ställen att hänga konst på, t ex där den utsätts för temperatur och fuktförändringar. Därför bör du undvika att hänga den nära en ytterdörr, över en öppen spis eller element. Undvik också att hänga konsten i direkt solljus. Speciellt känslig är konst på papper, som till exempel akvareller. Men även oljemålningar kan blekas av för starkt ljus.

Ställ din konst på en hylla!
En trevlig idé är att ställa sin konst på en längre väggmonterad hylla. Byt ut din konst efter humör och årstid. Blanda motiv och stilar - låt t ex barnen vara med och inspirera med sina egna alster eller foton.



Vilket avstånd ska man ha?
Har du små tavlor bör du hänga dem så att du kan komma nära och titta. Svaga färger och otydliga motiv vill man också gärna kunna ta en närmare titt på. Större och starkare motiv och färger kan ses på ett större avstånd.

Liten, mellan eller stor tavla?
Riktigt stora och färgstarka tavlor gör sig oftast bäst ensamma på en stor tom vägg. För att förstärka tavlans intryck kan man måla just den väggen som en fondvägg och välja en kulör ur motivets färger. Mellanstora tavlor passar bättre på en mindre vägg eller tillsammans med en möbel, till exempel en byrå, soffa eller säng. En vägg mellan två fönster kan också vara utmärkt för en tavla. (bild på litet vitt bord & tavla)
Ja, nu är det bara att sätta igång och experimentera; Bär runt tavlorna, lägg ut dem på golvet, ställ dem vid sidan om varandra och känn efter om de passar tillsammans med varandra och med övrig inredning! Prova ut avstånden mellan dem - mellanrummen skapar också former och bidrar till harmoni och enhetlighet.

Använd gärna kontraster, till exempel tunna teckningar mot kraftiga oljemålningar, en bred och utsirad ram mot en smal och enkel eller en gammal tavla mot en modern. Det viktig är, som sagt, att du har en tanke bakom upphängningen och att du är noggrann när du kommer till det praktiska momentet: mät, mät och mät igen innan du tar till hammaren. Lycka till!

Annica Stiernlöf ställer ut på 6 th International Fiber Art Biennale i Kina

Utställningen "From Lausanne to Beijing" kommer att vara på Henan Art Museum i Zhengzhou City i Kina med temat ” Culture through Creativity”. Utställningen pågår mellan den 22 oktober och den 6 november 2010. Annica ställer ut konstverket "Inte en flicka till!".

Samtida konst

Vad är samtida konst? Ja, det är helt enkelt konst som görs i vår samtid. Eller egentligen kan man säga konst från sent 1960-tal och framåt. Eftersom uttrycket ”samtida konst” inte är en tydlig definition kan den inbegripa en mängd olika uttryckssätt. De mer traditionella teknikerna så som måleri, teckning och fotografi ingår självklart men uttryckssätten har utvecklats, moderniserats och experimenterats fram med början på 60-talet och här är några exempel på samtida uttryckssätt inom konsten.

Gatukonst är konst i stadsmiljö, inte så sällan illegal. Ibland kan det röra sig om ett rent konstnärligt uttryck medan det ibland kan röra sig om provokation eller en vilja att göra det offentliga rummet mer personligt , att sätta sitt avtryck i samhället. Man kan härleda gatukonsten från graffitin som uppstod under 1980-talet. Till Sverige kom gatukonsten på 1990-talet och har verkligen lyckats att etablera sig i samhället. Vem har missat rondellhundar och färgglatt stickade lyktstolpar?

Performance är en form av levande konst. Tre faktorer utmärker en performance: Den uppförs "live", äger rum inför skådespelare och den som uppträder är i och med uppträdandet själva konstnären.
Föregångare till performancekonsten kan man finna inom futurism, dadaism och surrealism där man i sina försök att skaka om det rådande konstetablissemanget sökte efter nya vägar för konsten. Många av de tidiga performancekonstnärerna var inte bara bildkonstnärer utan även dansare och musiker.
Under 1960- och 1970-talet när frågor kring genus, kropp och politik var i centrum av konstdiskussionen blev den mycket kroppsliga performancekonsten populär och denna gång var det en stor mängd kvinnliga konstnärer som använde sig av uttrycket.

Kitsch är ett lånord från tyska eller jiddisch och syftar på konst eller hantverk av undermålig estetisk kvalitet.Kitsch kan vara ett medvetet och ironiskt användande av ett överdådigt formspråk. Kitsch kallas även en inredningsform där föremålen inte nödvändigtvis harmoniserar med sin omgivning. Värderingen läggs snarare på det individuella föremålets egenskaper än på helheten i ett hem. Ordet lanserades av konsthandlare i 1860- och 1870-talens München som term för billig och sötaktig konst och begreppet fick internationell spridning på 1920-talet. Så småningom har kitsch fått en allt vidare betydelse och omfattar nu konstnärliga uttryck av olika slag som karaktäriseras av dålig smak och försök att med hjälp av olika grepp väcka sentimentala känslor. De senaste decenniernas omvärdering av populärkulturen har också inneburit en ny syn på begreppet.

Vad är konst? Är detta konst eller bara billig massproduktion? Vad tycker du?

Hötorgskonst brukar man kalla en typ av kommersiella målningar som producerats i stor upplaga. Hötorgskonst är handmålad, i de flesta fall i olja eller akryl, men ofta med hjälp av mallar, etcetera. Inte sällan kan man se tavlor med samma bakgrund men olika huvudmotiv som räv, rådjur, flygande gäss, och annat. Däremot kan både material och teknik vara mycket bra. Termen kommer av att denna typ av målningar tidigare brukade säljas på Hötorget i Stockholm.

Äntligen Schau och Siwmark!

Äntligen konsthöst! Äntligen ett expressivt möte mellan måleri och skulptur! Äntligen Schau och Siwmark!

Det kan inte bli annat än en spännande utställning när Ingrids målningar och Pers skulpturer möts denna höst i en vacker utställningslokal utmed Nissans strandpromenad i Halmstad.

Var? Ztrand Konst & Design, Westerbergs gata 2, Halmstad När? 30/10-28/11 2010 Vernissage? Självklart! Varmt välkomna lördagen den 30/10, 12-16

...och där försvann sommaren....

Oj, vad tiden går fort när man njuter och har det gott! Jag hade ambitionen att skriva jättespännande och jättelånga konstinlägg under sommaren men ack, vad jag bedrog mig själv. Inte ett ord har kommit på pränt sen slutet på juni. Nu måste jag ta mig i kragen och försöka hitta den där motivationen och engagemanget som jag så gärna vill ska infinna sig! Jag återkommer så fort jag har sugit åt mig den där allra sista semesterkänslan som fortfarande sitter i, trots att vardagen har tagit över rent praktiskt!

En utflykt för alla smakar – Wanås Slott

På Wanås Slott samsas kont, historia och natur i ljuvlig harmoni. Wanås består av ett medeltida slott, ett ekologiskt jordbruk, en konsthall och en skulpturpark med ca 40 permanenta verk producerade av konstnärerna specifikt för Wanås. Skulpturparken har öppet alla dagar mellan kl 8 och 19 och kostar 50 kr för vuxen att besöka. Vill man få tillträde även till byggnaderna kostar det 80 kr (studenter och pensionärer 65 kr, fri entré för barn och ungdomar under 18 år) och där har man öppet mellan kl 10 och 18 under tiden 28 juni till 8 augusti. Byggnaderna består av stall- och magasinsbyggnader från 1700- och 1800-tal där man visar konsten.

Stiftelsen Wanås Utställningar är en ideell stiftelse i Östra Göinge kommun i Skåne.
Så – packa en smaskig picknick och bege er till denna oas i östra Göinge i Skåne. Ni kommer inte att bli besvikna. Att vandra runt i denna enorma slottspark full med platsspecifika konstverk raffinerat utplacerade eller utslängda i det gröna, om man så vill, är en fantastisk upplevelse. Och som sagt, är picknickkorgen packad finns inget bättre ställe att avnjuta den på än under ett stort skuggande träd i parken. Annars finns det bra café som man naturligtvis kan gynna!
Bege er sen in i stall- och magasinsbyggnaderna och beundra de häpnadsväckande installationerna Svindel av Charlotte Gyllenhammar, lignum av Ann Hamilton och Graf Spee av Jan Håfström i samarbete med Carl Michael von Hausswolff och Juan Pedro Fabra.
Läs mer på hemsidan: www.wanas.se
Trevlig konstsommar!

Delad Vålnad på Mornington

Välkommem på vernissage den 16 juni kl. 18:00 för Linda Spåman & Mikael Dalnäs utställning Delad Vålnad på Hotel Mornington i Göteborg (Avenyn 6). Linda & Mikael ställer för första gången ut med nyproducerade konstverk som de gjort tillsammans under temat Delad Vålnad. Utställningen pågår i Morningtons lobby och espressobar fram till 8 augusti.

Gå och se – Yael Bartana

Konstnären som har skapat min favoritkonstfilm ställer just nu ut på Moderna Museet Malmö. Hon heter Yael Bartana. Första gången jag såg hennes film ”Trembling Time” var 2003 i en utställning på Rooseum. Det var i samband med att Yael under sex månader hade arbetsrum på Rooseum, en form av konstnärsstipendium som bl.a. inbegrep arbetsplats och boende i Malmö. Filmen visar något så trivialt som bilar i mörkret som kör på en flerfilig motorväg, enbart upplyst av billjusen. Mer vill jag inte avslöja om innehållet. Vad är det då som gör att jag rankar videon som top-of -the-ten? Filmen är väldigt vackert filmad: ljuset, färgerna, det neddragna tempot. Stämning är suggestiv och ett plötsligt avbrott och spöklika skuggor skapar oro och mystik. Det som utspelar sig i filmen hör ihop med den fortfarande unga israeliska statens behov att skapa nya högtider som nationens invånare kan samlas kring. Högtiden i det här fallet är Soldiers Memorial Day. Bakgrundshistorien ger djup till det visuella och tillför ytterligare dimensioner till filmen.

I utställningen ”och Europa kommer att häpna” visar Yael fem nya filmer i en specialdesignad miljö. Vanligen visas konstfilmer i mindre, mörklagda rum, avgränsade från resten av utställningen för att inget ska störa upplevelsen. Yael har gjort tvärtom. Även hennes filmer har fått varsitt rum, men i stället för att vara slutna är de öppna. Rummen ligger tätt tillsammans, som hus i en lite stad samlade kring smala gränder. De ordinära boxarnas vita färg och platta tak ger i det här sammanhanget associationer Mellanöstern. Förutom de öppna dörrhålen finns det även fönster som bidrar till genomsiktligheten. Effekten blir att när man tittar på en film påverkas man samtidigt av ljuset och ljudet från de övriga. Ljuden från de andra filmerna, som i ett avskärmat rum hade varit en störningskälla, är här inte en störning utan en naturlig del av upplevelsen. Miljön och de olika filmerna skapar en helhet. Jag kommer att tänka på Peter Greenaways film ”Pillow Book” (f.ö. en annan av mina favoriter) och hans användande av flera bildrutor som ger olika vinklar på skeendet. Kort sagt så är miljön oerhört välgjort, inte minst den genomsiktlighet i utställningen som skapas av dörrarnas, fönstren och ”husknutarnas” placering. Det är inget man svänger ihop på en eftermiddag. Och det har man inte heller gjort, utan Yael har haft hjälp av den uppenbart duktige, israeliske arkitekten Oren Sagiv för att skapa utställningens scenografi.


De fem filmerna rör sig alla kring samma ämnen, Israel och dess konflikter och historia. Ett annat genomgående tema är Yaels intresse för propaganda. Utställningens scenografi har också den drag av propaganda: information från flera håll samtidigt, som det är svårt att värja sig mot och stänga ute. Ett underfundigt exempel. Till sin form är filmerna mycket olika, här finns filmer baserade på dokumentär fakta, fria improvisationer, filmer med verkliga karaktärer men med en uppdiktad historia och minutiösa iscensättningar. Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan dikt och verklighet.

I filmen ”En förklaring” får man se en ensam sjöman ro ut till en minimal klippa i havet där han byter ut den israeliska flaggan mot ett litet olivträd. Olivträdet har en stark symbolisk laddning: olivgrenen som fredssymbol, olivträdet som symbol för Palestina. Men även det lilla nyttoträdet som en symbol mot nationalism och för odling av jorden som kan rädda människors liv. Att byta flaggan mot trädet är en mycket vacker gest. Även filmen i sig är vacker och oerhört genomarbetad, samtidigt som den bär propagandafilmens kännetecken. Det syns att Yael har arbetat med en annan sorts propaganda, reklamfilm, under några år i New York. Kamerans fokuseringen på den unga, starka kroppen och det fysiska arbetet kan man känna igen från ett helt annat håll, från nazisternas ariska propaganda.


Filmen ”Sommaläger” har en helt annan stämning. Den visar hur deltagare på ett sommarläger arbetar med att återuppbygga ett raserat, palestinskt bostadshus i utkanten av Jerusalem. Arbetet är hårt, smutsigt och primitivt. Här finns inga maskiner som gör det tunga arbetet utan allt görs för hand, med enklast möjliga redskap. Återuppbyggnaden är praktiskt genomförbart enbart på grund av att de är så många som arbetar tillsammans. Filmen är ljudsatt med musik från en sionistisk propagandafilm från 1935, ”Awodah”. Den omsorgsfulla kombinationen av bild och musik, med de upprepade rörelserna och deras rytm, gör att det hårda arbetet får likheter med dansens lustfyllda rörelser. Vägg i vägg med filmen, närmare bestämt på baksidan av projektionsväggen visas musikens ursprungsfilm ”Awodah”. Rent tekniskt innebär detta att två filmer visas med samma ljud. Det är nästan möjligt att se de båda filmerna samtidigt, men bara nästan. Man har valt att göra projektionsväggen ungefär en meter tjock så jag får gå några steg fram och tillbaka för att kunna se hur ljudet har passats in i de båda filmerna. Det är inte helt tydligt att det visas två filmer i rummet eftersom passagen in i den bakre delen är ganska smal och mörk. Men det är något jag tycker är positivt, att inte allt serveras på ett fat utan att det finns saker att upptäcka om man anstränger sig lite.


Yael Bartana är en fantastiskt duktig filmare och har i utställningen ”och Europa kommer att häpna” skapat välgjorda, intressanta och tankeväckande filmer. Men för mig är fortfarande ”Trembling Time” favoriten. Inte för att den nödvändigtvis är bättre, men för att den bara är så rätt, så bra, på samma gång enkel och komplicerad. Stillbilder ur ”Trembling Time” hittar du på nätet. De övriga filmerna kan du se på Moderna Museet Malmö till och med den 19 september.

Tre kvinnliga filmare i Lund

På Lunds Konsthall har man under de senaste åren haft en utställningsserie med yngre, lokala konstnärer. Årets konstnärer är Kajsa Dahlberg och Petra Bauer, som jag känner sedan tidigare, medan Maria Lusitano Santos är en ny bekantskap. Alla är utbildade på Malmö Konsthögskola.

Innanför dörrarna möts man av Kajsa Dahlbergs installation ”Någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga (Vykort från Jerusalem 22/4 1911- 24/1 1999)”. Som framgår av titeln är det en samling av vykort från svenskar på besök i Jerusalem. Det som först slår mig är den genomtänkta och eleganta presentationen av de ca 500 vykorten. De ligger skyddade under glas på specialtillverkade bord. Tack vare att borden har dubbla bordsskivor, de övre i glas och det undre av spegelglas, är det möjligt att både läsa texten och se vykortets motiv, som reflekteras i spegelglaset. Bakgrunden till verket får jag reda på av konsthallens personal. Kajsa blev inbjuden att delta i en utställning i Israel. Hon visste inte vad hon skulle ställa ut och kände sig vilsen som svensk konstnär i förhållande till Israel. I verket ”Någon oro förmärks inte, (…)” har hon hittat ett sätt att sammanföra de båda länderna. Kajsa visar även filmen ”20 Minutes (Female Fist)” där hon, med linsskyddet på, har intervjuat en dansk kvinna som har försökt skapa porrfilm för lesbiska kvinnor. Pornografi utan koppling till porrindustrin skapad av kvinnor, för kvinnor och med kvinnor känns betydligt mer sympatiskt än traditionell pornografi.


Petra Bauer, som framför allt är filmare, har också valt en intressant och lättillgänglig form i verket ”Samtal: Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer”. Det här är en traditionell, gedigen intervju av Stina Lundberg Dabrowski men med en mindre känd person – Petra. Ämnet är också annorlunda och betydligt smalare än vad som vanligtvis behandlas i dylika intervjuer, nämligen kvinnlig konstfilm. Men det handlar inte bara om Petras skapande, vilket intervjun ger sken av, utan man får även en inblick i kvinnliga filmkollektiv under 70-talet. Petra låtsas att hon ingick i dessa kollektiv, vilket fullständigt sätter myror i huvudet på mig eftersom jag omöjligt kan förstå att hon kan vara så gammal. Det är spännande och intressant hur hon har kombinerat den ”breda” Stina Lundberg Dabrowski med smal kvinnlig konstfilm.

Maria Lusitano Santos film ”The War Correspondent” visar bilder av kriget från1850-talet, då modern krigsrapportering växte fram under Krimkriget, fram till våra dagar. Bilderna är välkända, även om jag inte har sett just dessa. Filmen är en blandning av heroiska propagandabilder och verklighetens mardröm och människoslakt. Detta är ingen ny diskussion men alltid lika angelägen, så länge det finns krig. Maria Lusitano Santos visar sakligt och effektfullt hur krig skildras i olika sammanhang, utan att för den skull tvinga på någon sin åsikt.

Detta är en utställning som kräver sin tid. Totalt ingår det sju filmer. Tillgänglig information består av en A4-sida som presenterar konstnärerna och mycket kortfattat, deras olika verk. Men inte mer än vad man själv får reda på om man ägnar utställningen lite tid. Jag skulle vilja veta mer. Och det får jag när jag frågar konsthallens personalen. Det är bra. Bra är också att det är dagliga kortvisningar mellan kl 12.15 och kl 12.30, förutom de ordinarie visningarna. Men jag hade velat kunna hitta mer information på egen hand, kunnat läsa själv i anknytning till verken. Det tycker jag utställningen förtjänar.

På utflykt till det gamla goda 80-talet

Var på utflykt i helgen. Kollade in den österlenska våren och beundrade Fyledalens nyutslagna bokarna. Efter en intensiv gullvivs- och backsippeskådning behövde energin fyllas på. Färden gick till Olof Viktors bageri och café. Vi har aldrig varit där förut men det visade sig vara ett välbekant ställe. I den gamla kringbyggda gården fanns på 80-talet ett galleri – Galleri Glemminge (där maken jobbade en sommar). Galleristen hette Rolf Dahlström och var gift med konstnären Birgitta Westberg. Under en period arbetade hon med grafiska tryck i en formalistisk, non-figurativ stil med tonande färgfält. Just ett sådant blad hänger över vår soffa. Och det är en av mina favoriter.

Galleri Glemminge (1967-99) var ett mycket välkänt galleri och hade också en vänförening, där både maken och svärföräldrarna var medlemmar. Även jag har varit på en av deras vernissager i slutet av 80-talet, tillsammans med bl.a. Ernst Günther (en av mina största näraenkändis-upplevelser). Som medlem i vänföreningen fick man varje år ett grafiskt blad. Så vi har några stycken av deras blad på väggarna där hemma, men bara ett av Birgitta Westberg. Hemma hos svärföräldrarna fanns det fler och om dem tyckte jag väl sådär. Välgjorda och bra, men inget som egentligen intresserar mig. Ungefär detsamma tyckte jag om bladet som hängde över soffan. Tills en dag … då jag upptäckte att färgerna var de samma som österhimlen vid soluppgång en vacker sommarmorgon. Inget hade egentligen förändrats men jag hade hittat en ingång till motivet. Sedan dess älskar jag vår soff-tavla. Vad lär man av detta? Jo, att det aldrig är för sent att upptäcka bra konst. Och på Olof Viktors kan man fika gott, om än ganska dyrt.

Vad gör dom på Konsthögskolan i Malmö?

Vad de avgående treorna har sysslat med har man under andra halvan av april kunnat se i en utställning i Konsthögskolans eget galleri på Ystadgatan 2. Som det ofta är vid samlingsutställningar är variationen stor. Det gäller även när det är 16 konststuderande som ställer ut. Här finns både måleri, film, installation, skulptur, korsstygnsbroderi m.m. och det tar sin lilla tid att gå igenom utställningen, om man inte vill missa något.

Mitt första stopp blir Stina Midsaeters film och installation "Anal Death" som visas i en tv på ett rosa podium. På båda sidorna av tv:n står ett gravljus och mitt emot en rosa bänk att sitta på. Filmen är hela 70 min lång så jag ser inte hela utan kanske bara 1/3. Alla har vi kanske någon gång fantiserat om hur det skulle vara om man var död,hur omgivningen skulle reagera och hur de skulle få ångra alla orättvisor de hade utsatt en för. Stine Madseater har tagit det ett steg längre och låtit släkt, vänner och bekanta föreställa sig och berätta hur det skulle vara om Stine själv dog. De berättar om minnen, vad de skulle ha på sig på begravningen, tankar om vad som händer efter döden mm. Det känns väldigt äkta – det är väldigt äkta. Såpass att jag känner mig tvungen att fråga hon som vaktar om det är en verklig död eller ej. Monologerna framförs inlevelsefullt och på största allvar. Döden är inget ämne man vanligen diskuterar, förutom när man drabbas. Därför är det fint att få ta del av dessa okända människors tankar om döden och allt döden för med sig. Filmens rosa "inramning" och de otraditionella begravningskläderna som visas upp, gör det personligt samtidigt som det avdramatiserar ämnet. Stine själv har iklätt sig rollen som en fiktiv bror och ger sin syn på sig själv som död syster. Jag utgår ifrån att hon har spelat den rollen även vid inspelningen, för att hjälpa dem hon har filmat.

Tim Hansen har skapat en skulpturgrupp "Familiar Scene" som enklast kan beskrivas som ett förvuxet möblemang för folk på styltor. Materialet är en järnstomme som är påbyggd med vax. Det ser ut som stearin men med mer dropp- och rinnstruktur än vad det blir på handstöpta ljus. Materialet är vacker, ömtåligt och har en lätthet i sin karaktär, vilket även möblernas långa ben bidrar till. Verket påminner mig om Meta Isæus Berlins miniatyrmöblemang i tunn, vit lera. Samma ömtålighet och fantasifulla Alice i Underlandet-aktiga framtoning. (Möbler är ett återkommande tema i Metas konst där de ofta får symbolisera något större). Självklart går också mina tankar till Joseph Beuys och hans "fett-skulpturer" från 60-talet och "Fettstolen" från -81. Verkets titel får mig att tänka på det lilla barnet, för vilket vanliga möbler är onåbara. Kanske handlar det också om onåbarhet i bildlig mening.

Som en mindre men fin installation presenterar Danilo Stankovic sina målningar. Eller är det tygtryck, eller möjligtvis någon form av batikfärgning? Jag kan inte avgöra tekniken mer än att det är färg på textil. Den största "Sunrise" påminner om en religös bild. Slättlandskapet och himlen med molnformationer och genombrytande solstrålar skulle kunna ingå i en modern altartavla, om man bortser från bildens förgrund. Här ligger dödskallar prydligt uppradade, och den röda färgen som strömmar över landskapet skulle mycket väl kunna vara blod eller eld. Med soluppgången kommer ljuset, som gör det möjligt att se - en ögonöppnare? Det första, snabba intrycket av bilden och helhetsintrycket, som jag uppfattar först i andra hand, krockar med en smäll. Det är välgjort och kontrasterna är mycket effektfulla.

Max Ockborn visar sina arbeten som en miniuställning i utställningen, och innan jag hittat boken är det ganska obegripligt. Tre glasmontrar placerade på varsin vit låda. "Glass Box #1" innehåller ett litet snidat träskrin; "Glass Box #2" en silverglänsande puck; och "Glass Box #4"(3:an är inte med) en ganska lång pinne som är bränd i ena änden. Boken, som inte är särkskilt tjock, ligger på en egen låda där det också finns en sittplats för läsning. I "Glass Box #1" är det själva den vita lådan som är det intressanta, vad lådan innehåller förklaras i boken. Silverpucken är det som återstår om man bygger ett hus, eller kanske snarare ett skjul av återvunnet trä, river det, drar ur alla spikar, samlar spikarna i en burk och smälter ner dem. Den brända pinnen är stammen efter en norsk julgran som använts som eldgaffel när man brände träet som skjulet var byggt av. Alltså, det som visas i utställningen är resultatet av en konstnärlig process som bl.a. inbegrep en "slägg-happening" när skjulet skulle rivas. Allt finns dokumenterat i boken. För mig blir verket som en gåta eller en rebus, och det är kul att hitta lösningen, att förstå. Silverpucken är dessutom estetiskt tilltalande.

Jag avslutar rundvandringen med Malin Franzéns film "Further in Further out". Rummet där filmen visas är becksvart, noga avskärmat med svarta draperier. Därför känner jag mig lätt desorienterad när jag först kommer in och rummet känns mycket större än vad det är. Även filmen är svart, svartklädda människor i ett svart rum med enbart en enkel ljuskälla. Inget ljud. Allt som syns är ansikten, armar och händer. Långsamt rör sig människor in och ut ur ljusets cirkel, dyker upp och försvinner. Väldigt långsamt, i ett neddraget tempo. Det de gör är att ägna sig åt den här tillitsövningen där man ska falla baklänges och låta sin kompis fånga upp en. I filmen ser det ut som om de försvinner in i mörkret respektive tonar fram, i en enda stilla, rytmisk rörelse. Det är så vackert, lugnt, rogivande och meditativt. Och egentligen är det bara människor, mörker och ljus. Malin Franzéns film platsar i bland de tio bästa jag har sett. Jag är så glad att jag kom hit.

Om du själv vill ta del av Konsthögskolans arbeten och befinner dig i närheten av Malmö, så har du världens chans de kommande veckorna. Den 13-23 maj har Konsthögskolan årsutställning i sina lokaler på Föreningsgatan 42. Förutom själva skolan kommer även gården att var full med konst. Vi kanske ses!

Garagemålningen - präglad för livet?

Häromdagen på väg till jobbet, la jag märke till några fönster på ovanvåningen till en villa och konstaterade att det var min favoritmodell på fönster. Det är den varianten med fyra rutor, två stora nedtill och två små upptill. Precis sådana fönster fanns det i huset jag bodde i mellan 0 och 6 års ålder. I det huset finns kanske mitt drömrum: ett ganska stort rum i söderläge, högt i tak och med djupa, vinklade fönsternischer som släpper in maximalt med ljus. Och som sagt, fyrluftsfönster med vackert profilerade fönsterbågar. Det där fick mig att börja fundera på varför man gillar en viss typ av miljö, konst och design och inte annan. Eller med andra ord, varför har man de preferenser man har och hur uppstår/skapas ens smak? Den där gamla frågan om arv och miljö dyker upp i bakhuvudet. Men frågan är kanske snarare: Är det enbart miljön som påverkar våra preferenser eller är något medfött? Hurpass präglad blir man som liten? När börjar det då i så fall? Att miljön påverkar finns det oändliga exempel på: modetrenders effektiva spridning; klassresenärens förändrade ideal; de nya årskullarna av blivande arkitekter som efter 1-2 terminer skolats in i den korrekta arkitektsmaken.

Ett speciellt minne för mig är mitt första möte med "modern konst" (som inte var Kalle Anka-tidningens schablon). Det var i mormor och morfars garage på gården i Ösarp. Min morbror hade fått uppdraget att måla om garaget invändigt. Jag har aldrig pratat med honom om det (måste göra det!) men jag gissar att han tyckte det var lite tråkigt att bara måla det vanligt vitt så i stället gjorde han något annat. Fotot tog jag innan gården såldes för ungefär 15 år sedan. Det var viktigt för mig att bevara minnet av garaget. Som liten tyckte jag att det var spännande på något sätt, väldigt annorlunda, fascinerande, utan att för den skull varken tycka att det var fint eller fult.


Ett annat exempel är ett vykort jag fick när jag var 5 år. Det var så vackert med den blommande körsbärsgrenen, glasskålen och blänket i vattnet. På den här tiden, 60- och 70-talet, skickades det mycket kort, inte bara till jul och födelsedagar utan till påsk, namnsdag, inbjudningar, semester mm. Det blev en hel del, och jag har alla kvar! Motiven var vanligen blommor, hästar, kattungar eller söta flickor. De vanliga blomsterkorten var också vackra, med yppiga rosor och överdådiga buketter. Men körsbärsbloms-kortet skiljde sig radikalt från de andra och blev snabbt ett av mina favoritkort. Varför fastnade jag för det? Var det främst för att det var så annorlunda? Eller var det för att kortet (skickat av mina fastrar på utflykt i Smålands glasrike) och glaspokalen (designad av Landberg, enligt baksidestexten) hade kunnat platsa som utmärkt svensk form? Vem vet? Men kärleken har hållit i sig och jag älskar fortfarande blommande körsbärskvistar och enkla glasvaser där man ser vattnet och blommornas stjälkar.

Idag jobbar jag med konst och möter därmed ofta det som är annorlunda och inte helt lättbegripligt. Det jag har lärt mig är att barndomens nyfikenhet är en stor tillgång i mötet med konst, oavsett om man gillar det man ser eller inte. Ofta finns det mycket mer under ytan och om man ger konsten lite tid och energi kan man få en positiv överaskning.

Ramens verkan på verket

Just nu har Malmö Aviation Art Club en liten mini-utställning på Sturups flygplats där vi visar exempel på olika inramningar. Tre verk ur samma serie av konstnären Tadeusz Filipek har fått tre olika typer av ramar: En smal, grön ram i samma färg en detalj i motivet. En lite kraftigare ram i snidat, mörkbrunt trä där ramens färg återfinns i tavlans bakgrund. Slutligen en diskret vit ram som låter konstverket dominera utan att blanda sig i. Samtliga inramningar är gjorda med samma vita passepartout. Men även detta kan varieras: Passepartouten kan vara smal eller bred, vit, svart eller i färg, eller saknas helt. Altenativen är många. Det viktiga är att den passar dig och att den inte konkurrerar med motivet, utan tvärtom gärna får förhöja verket på något sätt. Såvida det inte är en riktigt tråkig tavla som du av någon anledning ändå vill ha på din vägg. Då kan du ju alltid välja något riktigt maffigt och och låta bilden bli en bisak. Kanske en stor, tung guldsak med mycket krumelurer. Det finns mycket att välja på, särskilt om man börjar leta på loppisar och liknande ställen. Vet du om att när det gäller gamla ramar, antika, finns det de som är mer värda än konsverket de ramar in.




















Nåväl, tillbaka till Sturup och Tadeusz Filipeks bilder. Tavlorna kommer att sitta uppe över sommaren, så om du har vägarna förbi kan du se hur de ser ut i verkligheten. Du hittar dem i Malmö Aviations lounge.

Konstrundan

Konstrundan - ett kommersiellt jippo eller ett genuint möte mellan konstnärer och oss vanliga dödliga?
Eller vi kan börja i en annan ände; Konstrundan i singular existerar inte riktigt längre. Med åren har Konstrundan med stort K, dvs ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) ynglat av sig och blivit till minst 8 konstrundor runt om i Skåne och även spritt sig till resten av landet. Med andra ord sjuder varje liten vrå i Skåne av öppna ateljéer, samlingsutställningar, färgglada vimplar i allehanda utförande och nybryggt kaffe under påskveckan – kul och överväldigande!
Redan i början av veckan dimper Sydsvenskan ner med en hel tidning full med tips inför konstrundan. Här kan man botanisera bland konstevenemang av stora och små mått samt ta del av allt vad Skånes restauranger, caféer och presentaffärer har att erbjuda oss när påsken står inför dörren. I min Konstrundevärld har även mat och presentaffärer sitt absoluta existensberättigande. Detta är ingredienser som ska till för att göra dagen komplett, tycker jag. Ingen kultur är så viktig att man kan passera förbi ett kakfat med hembakat utan att stanna upp en stund… eller andäktigt inköpa en glänsande rosa påskhare på Ting ute och Inne utanför Trelleborg.
Nåväl, åter till Sydsvenskan och planeringen inför konstrundan! Vi, dvs jag och min man, bestämde snabbt att årets runda skulle bli en kort geografisk utflykt – med utgångspunkt från hemmet i Torna Hällestad satsade vi på sydvästra Skåne och på två dagar plöjde vi oss igenom i stort sett allt i konstväg från Smygehuk i söder till Lomma i norr. Och gudarna ska veta att vi hann se mycket! Samlingsutställningarna som de respektive konstrunderna har är väldigt bra att utgå från. Här kan man få en idé om vad konstnärerna står för och vill man se mer av den varan beger man sig till just den konstnären. En annan taktik är att sätta sig i bilen och låta kosan styra en – där det hänger en skylt, vimpel, boll eller annat tecken på ”Öppen ateljé” där stannar man och låter sig överraskas. Kul vilket som, faktiskt. Vi provade båda varianterna och det blev en bra kombination, tycker jag.
För att återvända till min rubrik: kommersiellt jippo eller seriöst försök att föra fram konsten till allmänheten? Äsch, helt plötsligt känns det inte så viktigt att kategorisera, värdera eller definiera detta konstevenemang. Jag väljer att njuta av dessa härliga dagar, fascineras av alla möten, överraskas på gott och ont, förfasas över nått och glädjas över annat. Med andra ord – en helt underbar företeelse om man är intresserad av konst eller natur eller gott fikabröd eller rosa påskharar eller….

And there was light

Detta är årets stora konstutställning, i Eriksbergshallen i Göteborg (och kanske i Sverige)! Utställningen pågår till och med den 15:e augusti 2010.

Här finns framför allt verk av världshistoriens giganter – Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, men även verk av andra renässanskonstnärer och några nutida konstnärer. Värdet på de ca 50 utställda originalkonstverken är drygt 2 miljarder kronor. Leonardo, Michelangelo och Rafael är italienska renässanskonstnärer som levde, skapade och slogs om uppdragen samtidigt. Ett av utställningens häftigaste konstverk är ”La Bella Principessa” vilket är det enda nyupptäckta originalverket av Leonardo da Vinci under de senaste 100 åren.

Utställningen börjar med att man får hörlurar (voiceguide) och en fjärrkontroll som man använder för att välja språk och att starta berättelserna som finns till de flesta utställda verken. Besökarna samlas i ett mörkt rum innan multimediashowen kring de tre konstnärerna startar, det känns verkligen som en modern konstutställning men med 1400 – 1500 tals konst. Ljuset är dämpat i hela utställningslokalen och det är behagligt att strosa runt och titta på alla de fantastiska konstverken, skulpturerna och uppfinningarna och få höra bakgrundsberättelserna kring de verk som man själv är mest intresserad av.

Det första konstverket som möter besökaren är en oljemålning av Antonio Puccinelli föreställande Michelangelo vid gruvhålen i Carrara när Michelangelo väljer ut marmorblock till någon av sina många statyer. Sen följer ett gravyrporträtt av Leonardo utfört av Francesco Bartolozzi och en bronsbyst föreställande den unge Rafael skapad av Leopoldo Costoli.

I det tredje rummet hänger ”La Bella Principessa” i ensamt majestät på en bred vägg, monterad bakom pansarglas. Men vet inte riktigt vem det är som Leonardo målade av i konstverket som har varit glömd de senaste 500 åren. När målningen såldes på Christies 1998 för $19.000 trodde man att det var en okänd tysk 1800 tals konstnär som målat den. Men köparen anade att målningen var betydligt äldre och lät konstexperter undersöka målningen och han lät också genomföra vetenskapliga analyser. Det samstämmiga och häpnadsväckande resultatet var att det med största sannolikhet var Leonardo da Vinci som målat teckningen.

Här finns även 1900 tals konst med kopplingar till de tre renässans-konstnärerna, bl a ”Nattvarden” av Andy Warhol från 1986 skapade med bläck, syntetiska polymerer och serigrafi på duk. Utställningen är verkligen värd ett besök (trots den relativt höga entréavgiften på 225 kr för vuxna) och vill man, kan man spendera flera timmar i sällskap av de tre stora renässans-konstnärerna.

På äventyr i Havanna, del 2

Samtidskonsten speglar omvärlden

Innanför utställningssalarna har galleriet La Casona sitt arbetsrum, som är ytterligare en utställningssal fullproppad med samtidskonst. Här finns väldigt mycket att se och vi fotograferar det vi gillar mest. Men såhär i efterhand inser jag att jag borde ha fotograferat mycket mer. Tyvärr vet jag inte vilka de olika konstnärerna är, inser att jag borde ha tagit reda på det på plats. Åter igen sätter spanskan käppar i hjulet. Det skulle nog gå att ta reda på namn, jag har en mailadress. Fast just nu får det vänta. Jag vet ingeting om verken eller konstnärerna. Det jag kan förmedla är det jag ser.


Fotomontage: Ett modernt Frankensteins monster? Olika kroppsdelar har sammanfogats till en ny människa. En kvinnas kropp, mannens huvud. Kroppsdelarna fasttejpade och fastsydda mot den silverskimrande bakgrunden. Eller inte sydda utan snarare najade med metalltråd eller med metallhakar. Könlös eller två kön i samma kropp. Manligt - kvinnligt. Plastikoperationer och skönhetsideal.








Uniformas: Knappnålar prydligt monterade på textil, som ett gammaldags nålkuvert med synålar. Varje nål i raden är exakt likadan som de andra och alla rader är lika långa. Men inte ändå. Raderna är inte så jämna vid en närmare granskning. Vissa eller t.o.m. många nålar sticker ut ur de jämna raderna, med sitt huvud eller sin vassa spets. Sticker upp eller är nedtryckt. Talesätt och ordlekar ger många associationer. Hur låter de spanska talesätten?





Buntar med gamla foton: Märkligt gripande verk och samtidigt så enkla. Gulnande gamla foton från årtiondena runt förra sekelskiftet ihopbuntade och ombundna med ett grovt snöre. Ett liv, en släkt, en epok sammanfattat i en bunt foton. Kanske är jag extra mottaglig eftersom jag nyligen har förlorat min far och har fördjupat mig i min släkts historia.





Ett fotocollage: Åter igen gamla foton men här förminskade och samlade i ett cirkulärt collage runt ett centrum. I centrumet ett föremål, troligen någon sorts lins. Små bitar som bildar en helhet.












Stort foto: Pojke/ung man vadar iland från en provisorisk flotte. Framför fotot är snören uppspända i ett rutnät för luffarschack, där man ska få tre i rad. Alla rutor är ifyllda med kryss eller ringar - i form av nollor. Men ingen har vunnit och ingen kan vinna. Båflyktingar, kubanska båtflyktingar?

När jag berättar att jag jobbar med konst och hur imponerad och förtjust jag är i deras samling blir vi visade till ytterligare en sal, som inte är öppen för allmänheten. Här finns minst lika många och intressanta verk.


"3D-foto": En vacker och lite drömskt bild. Foto av Havanna från havet, med den berömda bil- coh promenadstråket närmast muren mot havet. Fotot av fåglarna är monterat på en glasskiva framför fotot med stadsvyn. Ett enkelt men fascinerande effektfullt grepp.



Färgfoto: Återigen knappnålar men här på ett helt annorlunda sätt. Ett kvinnligt underliv där könshåret ersatt med en hög med knappnålar. Förvillande likt den normala, mörka hårtriangeln fast samtidigt fullkomlig annorlunda. Det känsliga underlivet, de vassa nålarna. Det mest intima i en extrem närbild utan att på något sätt vara pornografiskt. Kvinnlig smärta: mensvärk, förlossningar, överkänslighet. Ett utsatt kön. Smärtan att ha begränsade möjligheter, bara för att man har råkat födas med fel kön. Ett verk som är extremt enkelt och starkt.


Olje- eller akrylmålning: Färgstarkt och kraftfullt. En effektfull och verksam användning av olika färg i förhållande till motivet: halsbandet och passet, affären avslutas. Den utsattes situation, på flykt undan en ohållbar tillvaro?

Innan vi lämnar galleri La Casona får jag med mig en bunt vernissagekort och liknande. Jag önskar verkligen att jag kunde spanska, killens, som visade oss runt, engelska var skral. Jag önskar att jag hade kunnat prata mer med dem som jobbar där och fått veta med om verken, konstnärerna och det kubanska konstlivet i största allmänhet. Detta första möte med den kubanska samtidskonsten har gjort mig ännu mer nyfiken på det kubanska samhället, som på många sätt är unikt. Isolerat, icke-kommersiellt (på gott och ont) och en socialistisk diktatur med en brokig historia. Fick tillgång till internet först 2009, men det är mycket dyrt. En sak är säker, jag vill se mer av den kubanska samidskonsten!

Konstrundor i Skåne under påsken!

Bo Cronqvist är en av våra duktiga konstnärer som arbetar både i olja, etsning och litografi, men på senaste tiden har det mest blivit oljor och etsningar. Har han ett eget litet koppartryckeri hemma i villan, vägg i vägg med ateljén. I årets Konstrunda kommer Bo för första gången att visa sin ateljé och sitt tryckeri i villan på Ejdervägen 1D i Lund. Här får besökaren en unik chans att få inblick i tryckeriprocessen och hur tryckplåten av koppar bearbetas med hjälp av syra.

I påskveckan har Bo öppet kl. 10-18 under långfredag till annandag påsk. Men han håller även öppet kl. 17-20 under veckodagarna i veckan därpå och kl. 10-18 helgen därpå.

Om du är sugen på att besöka andra konstnärer så är vårt förslag att du åker runt i Skåne under påsken och tittar på all härlig konst! Här hittar du mer information om de åtta olika konstrundorna:

Östra Skånes Konstnärsgille
Västra Skånes Konstnärsgille
Nordvästra Skånes Konstnärsförening
Konstrundan Mittskåne
Konstnärsgruppen Sydväst
Fria Konstnärers Gille
Skurupsbygdens Konst & Hantverksförening
IASE (International Artists Society Europé)

Akvarellmålningens svåra konst

En gång för längesedan var jag en ung student i konsthistoria som ville prova på det där med att skapa egen konst. Helt enkelt praktisera mina nyvunna teoretiska kunskaper. Jag anmälde mig till en kvällskurs i akvarellmålning. Jag har alltid tyckt om och varit duktig på att rita, och var ofta bäst i klassen. Men jag hade aldrig förut gått någon kurs; det jag kunde hade jag utvecklat på egen hand eller genom skolans alltför ofta mediokra teckningslektioner. Alltså, efter att ha upptäckt vilka underverk Albrecht Dürer och William Turner kunde skapa med akvarellfärg var det här en teknik jag ville prova på. Utrustad med minsta färgskrinet från Windsor & Newton och två mårdhårspenslar i olika storlekar gav jag mig i kast med min första akvarellmålning. Det funkade inte alls! Så här i efterhand kan jag tala om att det sällan gör det när man har Albrech Dürers "Haren" som förebild. Särskilt inte om man är nybörjar-akvarellist. Lite enklare var det att åstadkomma något som till vissa delar vagt påminde om William Turners "Soluppgång över Venedig". Men jag kände mig mycket förbittrad och lurad. Hur hade han egentligen gjort, den där Albrecht? Det kändes fullkomligt omöjligt att det skulle gå att åstadkomma något sådant som "Haren" med
akvarellfärger. (Så småningom fick jag reda på att han förutom akvarell även använt sig av gouache-färg; som är en täckande vattenfärg som man därför kan måla vitt med, vilket man inte kan med den transparenta akvarellfärgen. Se'n var det ju också det där att han är en av konsthistoriens främsta bildkonstnärer. Fast det var ju mer av en bagatell!)

Långt senare, mer än 20 år senare, skulle jag tillsammans med goda tjejkompisar på utflykt till landskapsmåleriets Mekka - Österlen, närmare bestämt till Kivik. Idén var att vi skulle vara aktiva och måla, vilket ingen av oss gjorde i vanliga fall. Både akvarellskrinet och mårdhårspenslarna var med. Det visade sig att initiativtagaren inte riktigt hade tänkt som jag utan snarare spännpapp och plakatfärger, färgstark expressionism och gemensamt skapande på stranden. Jag hade mer tänkt mig att i lugn och ro sitta och pilla med akvarellfärgerna framför en vacker vy. Egensinnig som jag är övergav jag minna vänner i sanden. (Det var verkligen något jag behövde: lugn och ro och ensamhet i naturen. En av de saker som är så bra med goda vänner, som dessutom är i samma livsfas som en själv, är att de förstår så'nt.) Jag hittade min vindskyddade hörna med utsikt över Kiviks branta backar och packade upp utrustningen. Men akvarellmålning är svårt. Jättesvårt. Även efter 20 år då man har lärt sig ett och annat. Det är så mycket man vill få rätt, färger, linjer, propotioner mm, mm. Och akvarellfärg torkar snabbt och går inte att måla över eller korrigera. Nu hade jag inte ägnat de senaste 20 åren åt akvarellmålning, tvärtom. Det har bara hänt någon enstaka gång då och då att akvarellskrinet har åkt fram. Men en liten del av de 20 åren har jag ägnat åt den unika samling av konstnärsskisser som finns på Skissernas Museum i Lund. Där upptäckte jag bland annat att det är långt ifrån alltid som geniala konstnärer skapar mästerverk. På ”Skissernas” hittar man alla sorters skisser: de med kaffefläckar och fotavtryck, skisser där inköpslistan är nedklottrad i kanten eller skisser som får en att undra om de verkligen är gjorda av konstnären (eller om det är hans barn som har varit framme och kluddat?). Men även skisser som är bättre än det färdiga konstverket. Den stackars Näcken med bruten nacke här till vänster är en modell gjord av Carl Friesendahl (1886-1948). Den färdiga skulpturen hittar man på innergården till Statens Historiska Museum i Stockholm. Dessvärre har jag inte varit där så jag kan inte säga om även denne Näck har bruten nacke. Det intressanta är att skisserna, som även de finns på Skissernas museum, är fantastiskt fina och enligt mig mycket bättre konst än det fullbordade verket. Jag kan rekommendera ett besök! Nåväl, när man ger sig i kast med sitt eget skapande är det mycket bättre att ha konstnärers taffliga skisser i bakhuvudet, än de verkliga förebilderna - mästerverken. För dessa har ju vanligen föregåtts av ett antal mer eller mindre lyckade skisser. Och det är någonting man aldrig får se, utom på Skissernas museum då.