Garagemålningen - präglad för livet?

Häromdagen på väg till jobbet, la jag märke till några fönster på ovanvåningen till en villa och konstaterade att det var min favoritmodell på fönster. Det är den varianten med fyra rutor, två stora nedtill och två små upptill. Precis sådana fönster fanns det i huset jag bodde i mellan 0 och 6 års ålder. I det huset finns kanske mitt drömrum: ett ganska stort rum i söderläge, högt i tak och med djupa, vinklade fönsternischer som släpper in maximalt med ljus. Och som sagt, fyrluftsfönster med vackert profilerade fönsterbågar. Det där fick mig att börja fundera på varför man gillar en viss typ av miljö, konst och design och inte annan. Eller med andra ord, varför har man de preferenser man har och hur uppstår/skapas ens smak? Den där gamla frågan om arv och miljö dyker upp i bakhuvudet. Men frågan är kanske snarare: Är det enbart miljön som påverkar våra preferenser eller är något medfött? Hurpass präglad blir man som liten? När börjar det då i så fall? Att miljön påverkar finns det oändliga exempel på: modetrenders effektiva spridning; klassresenärens förändrade ideal; de nya årskullarna av blivande arkitekter som efter 1-2 terminer skolats in i den korrekta arkitektsmaken.

Ett speciellt minne för mig är mitt första möte med "modern konst" (som inte var Kalle Anka-tidningens schablon). Det var i mormor och morfars garage på gården i Ösarp. Min morbror hade fått uppdraget att måla om garaget invändigt. Jag har aldrig pratat med honom om det (måste göra det!) men jag gissar att han tyckte det var lite tråkigt att bara måla det vanligt vitt så i stället gjorde han något annat. Fotot tog jag innan gården såldes för ungefär 15 år sedan. Det var viktigt för mig att bevara minnet av garaget. Som liten tyckte jag att det var spännande på något sätt, väldigt annorlunda, fascinerande, utan att för den skull varken tycka att det var fint eller fult.


Ett annat exempel är ett vykort jag fick när jag var 5 år. Det var så vackert med den blommande körsbärsgrenen, glasskålen och blänket i vattnet. På den här tiden, 60- och 70-talet, skickades det mycket kort, inte bara till jul och födelsedagar utan till påsk, namnsdag, inbjudningar, semester mm. Det blev en hel del, och jag har alla kvar! Motiven var vanligen blommor, hästar, kattungar eller söta flickor. De vanliga blomsterkorten var också vackra, med yppiga rosor och överdådiga buketter. Men körsbärsbloms-kortet skiljde sig radikalt från de andra och blev snabbt ett av mina favoritkort. Varför fastnade jag för det? Var det främst för att det var så annorlunda? Eller var det för att kortet (skickat av mina fastrar på utflykt i Smålands glasrike) och glaspokalen (designad av Landberg, enligt baksidestexten) hade kunnat platsa som utmärkt svensk form? Vem vet? Men kärleken har hållit i sig och jag älskar fortfarande blommande körsbärskvistar och enkla glasvaser där man ser vattnet och blommornas stjälkar.

Idag jobbar jag med konst och möter därmed ofta det som är annorlunda och inte helt lättbegripligt. Det jag har lärt mig är att barndomens nyfikenhet är en stor tillgång i mötet med konst, oavsett om man gillar det man ser eller inte. Ofta finns det mycket mer under ytan och om man ger konsten lite tid och energi kan man få en positiv överaskning.