Man kan i alla fall konstatera att katten inte har haft någon framträdande roll i konsthistorien. De tidigaste avbildningarna av katter hittar vi i Egypten där katten var helig. Gudinnan Bastet, kärleksgudinnan, avbildades som katt eller katthuvud. Om en katt dog visade ägarna sorg genom att raka av sig ögonbrynen och likt de egyptiska faraonerna mumifierade man även katter.
Under många århundraden hade katten ”dåligt rykte”, den förknippades med djävulen och avbildades inte i konsten. Ett exempel är bilden av den svarta katten som sas symboliserade djävulen och ansågs föra otur med sig. En syn som myntades av katolska kyrkan under medeltiden. Fram på 1500- och 1600 talet förbättrades kattens rykte och man började avbilda katter i konsten.
På 1700-talet återupptäckte konstnärer katten som en jägare som lever sida vid sida med sitt Den schweiziske målaren Gottfried Mind (1768-1814), som fått smeknamnet ”katternas Rafael”, målade otaliga målningar där katter stod i centrum. Med några få undantag behandlades katter konventionellt i europeisk konst. Katter avbildades traditionellt som giriga och snattande, hopkrupen på en stol eller i famnen på sin matte.
I 1800-talets bildkonst finns det gott om katter och det här överflödet fortsatte in på 1900-talet. Fernand Léger, en modernistisk målare, lät sin älskarinna omge sig med katter och böcker på målningen ”La femme au chat” från 1921.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar